skuldra och steg undan. Gaute kom fram och grep fadern under den andra armen.
»Dräp honom», sade han om hästen, som nu vältrat över på sidan, låg med framsträckt hals och blodig fradga kring mulen och sparkade med de väldiga hovarna. Ulv Haldorsson gjorde det. Bönderna hade vikit undan. Två män buro Tore Borghildsson mot brytestugan, och den ena av biskopssvennerna ledde bort sin kamrat, som var sårad.
Kristin hade släppt ned Lavrans, som nu kommit till sig igen, de stodo och höllo varandra i handen. Hon tycktes ej förstå det som hänt — det hade också gått så fort.
Sönerna ville leda fadern mot högloftshuset, då sade Erlend:
»Jag vill icke dit in — jag vill icke dö där Lavrans dog —»
Kristin sprang fram och slog armarna om mannens hals. Hennes frusna ansikte brast, förvridet av gråt, som isen splittras av ett stenkast: »Erlend, Erlend!»
Erlend böjde huvudet så att hans kind strök emot hennes, stod så ett ögonblick.
»Hjälpen mig upp i gammelburen, söner», sade han. »Jag vill ligga där.x
I hast fingo modern och sönerna sängen redo i gammalloftet och Erlend avklädd. Kristin förband hans sår. Blodet kom stötvis ur spjutstynget i ljumsken, och han hade fått ett pilskott långt ner i vänstra sidan av bröstet, men det blödde ej så mycket.
Erlend strök med handen över hustruns huvud:
»Mig kan du nog icke hela, Kristin min —»
Hon såg upp förtvivlad — det gick en kall rysning genom hela hennes kropp. Hon kom ihåg att det hade Simon också sagt — och det tycktes henne vara det värsta förebud, att Erlend nu sade samma ord.
Han låg i sängen, högt stöttad med kuddar och dynor och med vänstra benet uppböjt för att stanna blodflödet från såret i ljumsken. Kristin satt hos honom, då tog han hennes hand:
Minns du första natten vi sovo tillsammans här i denna säng, min söta —? Jag visste icke att då bar du redan på en lönnlig sorg, som jag hade vållat dig. Det var ej heller den första sorg du måst bära för min skull, Kristin —»
Hon tog hans hand i bägge sina. Huden var sprucken, och där var svart ingrott runt de smala, kupiga naglarna och i vecken kring var led på de långa fingrarna. Kristin lyfte den till sitt bröst och till sin mun; hennes tårar strömmade över den.
»Så heta dina läppar äro», sade Erlend sakta. »Jag väntade, och jag väntade på dig — Jag längtade så — Till sist tänkte jag, jag skulle ge vika, komma hit ned till dig, men så hörde jag —. Jag tänkte, när jag sporde att han var död, nu var det väl för sent, om jag kom —»
