»Erlend — han kommer icke tids nog», sade hon förfärad.
»Jo», svarade Erlend häftigt. »Är det så att Gud vill unna mig det — icke vill jag ta emot det sista sakramentet av denne präst, som spritt ut förtalet om dig —»
»Erlend — för Jesu skull — du får icke tala så —»
Ulv Haldorsson trädde fram och böjde sig över den döende:
»Jag, Erlend, skall rida till Dovre —»
»Minns du, Ulv», sade Erlend, hans röst började nu bli svag och oklar, »den tid då vi drogo från Hestnäs, du och jag —?» Han log litet. »Ja, jag lovade jag skulle alla dagar bistå dig som din fulltrogne frände — Gud bättre, frände — oftast blev det du och icke jag som visade frändetrohet, Ulv, min vän — mellan oss två. Du skall — ha tack då — frände —»
Ulv lutade sig ned och kysste den andres blodiga läppar:
»Tack själv, Erlend Nikulausson —»
Han tände ett ljus, ställde det nära dödslägret och gick ut.
Erlends ögon hade fallit igen. Kristin satt och stirrade på hans vita ansikte — hon strök över det då och då. Hon tyckte sig se att han började sjunka hän mot döden.
»Erlend», tiggde hon sakta, »för Jesu skull — låt oss få hämta Sira Solmund till dig! Gud är Gud, eho den präst är, som bär honom till oss —»
»Nej!» Mannen satte sig upp i sängen, så att det överbredda gled ned från hans nakna gula kropp. Förbandet över bröstet och magen färgades på nytt med klart röda fläckar av det friska blod som vällde fram. »En syndig man är jag — Gud vare mig nådig av sin misskund, så långt det är hans vilja, men jag känner —», han föll tillbaka mot kuddarna, viskade nästan ohörbart, »jag lever icke länge nog för att bli så gammal — och så from — att jag kan tåla — att vara lugn i samma stuga — med den som ljugit på dig —»
»Erlend, Erlend — tänk på din själ!»
Mannen kastade huvudet av och an på kuddarna. Hans ögonlock hade åter glidit ihop.
»Erlend!» Hon slog ihop händerna, hon skrek högt i yttersta nöd. »Erlend — förstår du icke att så som du handlade mot mig, så måste detta bli sagt!»
Erlend slog upp de stora ögonen. Hans läppar voro blåbleka — men återglansen av hans unga leende flög över det insjunkna ansiktet:
»Kyss mig, Kristin», viskade han. Det var som en skugga av ett leende i hans röst. »Det har nog varit för mycket annat mellan dig och mig — än kristendom och hjonelag — för att vi lätteligen skulle kunna — förlåta varandra som kristna äkta makar —»
Hon ropade och ropade hans namn efter honom, men han låg med slutna ögon, blek som nykluven ved under det gråa håret.
