Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/778

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sin färd till Tunsberg. Likväl hade hon under alla dessa år tänkt med stor bitterhet på Erling Vidkunsson; hon tyckte att han borde kunnat hjälpa hennes make till bättre villkor, om han velat. Bjarne förmådde väl ej så mycket på den tiden, helt ung som han var. I alla fall tyckte hon icke riktigt om att Skule slutit sig till denne man — och så gjorde det henne så underligt häpen att tvillingarna handlat alldeles på egen hand så där i otid — de voro ju bara barn till åren, tänkte hon.

Efter detta Jammælts besök tilltog oron i hennes sinne så att hon knappt förmådde tänka. Var det så, som männen ansågo, att det skulle öka välstånd och trygghet för folket i landet så oerhört mycket, om den lilla pojken på Tunsbergs borg nu hette Norges konung, så kunde folket ha åtnjutit den förmånen i tio år snart, om ej Erlend hade —. Nej! Hon ville inte tänka på det, när hon tänkte på den döde. Men hon kunde ej låta bli, just därför att hon förstod att för sönerna framstod fadern härlig och fullkomlig, ja, som den yttersta kämpe och hövding utan vank eller lyte. Och hon själv hade nog tänkt alla dessa år att Erlend blivit sviken av sina jämlikar och rika fränder; stor orätt hade hennes make lidit — men Nåkkve tog till för starkt, när han sade att de lagt ut honom till mat åt maskar. Hon bar väl sin tunga del av skulden, hon också — men mest var det dock Erlends fåvitskhet och förtvivlade egensinne som vållat hans eländiga död.

Men nej — i alla fall tyckte hon ej om att Skule nu var Bjarne Erlingsson.

Skulle hon då aldrig leva den dag då hon slapp pinas oavlåtligt av ängslan och oro —! O, Jesus, kom ihåg den sorg och ångest din signade moder tålde för din skull, misskunna dig över mig, en moder, och trösta mig —!


Till och med för Gaute hyste hon oro. Det var virke i den pojken till den duktigaste husbonde, men han var så hänsynslös i sin iver att bringa släktens välstånd på fötter. Nåkkve gav honom fria händer — och Gaute hade händerna fulla av så många nya företag. Nu hade han tillsammans med några andra män i bygden tagit upp det gamla järnblästerverket inåt fjället. Och han sålde undan alltför mycket, inte blott varor som inflöto i jordlega, utan av gårdens egen avkastning sålde han. Kristin hade alltid varit van att se fullproppade fatburar och bodar på sin gård, och hon blev inte litet vred, när Gaute rynkade på näsan åt härsket smör och skämtade om det tioårsgamla fläsket hon hade hängande. Men hon ville ha det medvetandet att i hennes gård skulle det aldrig bli brist på mat, och ingen fattig skulle behöva gå ohulpen från henne om nödår drabbade bygden. Och här skulle ingenting tryta, när de dagar kommo att det blev bröllop och barnsöl och gästabud igen på den gamla gården.


770