hade skilts i full ovänskap, när Ivar tog sin häst och red från Inge Flugas gård. Men så hade han fått det infallet att hälsa på söderut, på Rognheim, innan han drog från dessa trakter. Det var vid påsktiden, och han hade varit kvar hos Signe sedan dess — hjälpt henne med vårbruket — och nu hade de kommit överens om att han skulle äkta henne. Hon tyckte inte att Ivar Erlendsson var för ung för att bli hennes man och tillgodose hennes tarv. Och biskopen var honom som sagt huld — ännu var han ju alltför ung och olärd, för att herr Halvard skulle kunna förtro honom något ärende, men Ivar tänkte nog att han skulle stå sig gott, om han gifte in sig på Rognheim.
Kristin satt och fumlade med nyckelknippan i sitt knä. Detta var ju förnuftigt talat. Och Inge Fluga var sannerligen ej bättre värd. Men hon undrade vad den stackars gamle mannen Munan Bårdsson skulle säga om det.
Om bruden fick hon veta att Signe var trettio vintrar gammal, av ringa och fattig släkt. Men hennes första man hade kommit till välstånd, så nu satt hon i goda omständigheter, och själv var hon en hederlig, snäll och duktig kvinna.
Nikulaus och Gaute följde med Ivar söderut för att se på änkan, men Kristin ville vara kvar hos Björgulf. När sönerna återkommo, kunde Nåkkve säga sin mor att nu hade Ivar fäst Signe Gamalsdotter. Bröllopet skulle stå på Rognheim till hösten.
Ej långt efter hemkomsten gick Nåkkve in till sin mor en kväll
då hon satt i vävstugan och sydde. Han drog bommen för dörren.
Så sade han att nu, då Gaute var tjugu år gammal och Ivar också
genom sitt giftermål blev myndig, ville han och Björgulf redan i
höst resa norrut och bedja att få bli intagna som noviser i klostret.
Kristin svarade ej mycket, och de talade så endast om hur det
skulle ordnas med vad de båda äldsta sönerna nu ville utfå ur
boet.
Men ett par dagar därefter kommo bönemän till Jörundgård — Åsmund och Skjenne skulle hålla fästningsöl åt sin dotter Tordis och en god bondson från Dovre.
Nåkkve kom in till sin mor i vävstugan den kvällen också, och åter stängde han dörren efter sig. Han slog sig ned på kanten av härden, satt och krafsade med en kvist i elden — Kristin hade gjort upp en liten brasa, ty nätterna voro kalla denna sommar.
»Icke annat än gillen och gästabud, mor min», sade han och skrattade litet. »Fästningsöl på Rognheim och fästningsöl på Skjenne, och så kommer Ivars bröllop — när Tordis rider på sin brudefärd, kommer väl ej jag med — då är jag väl redan klädd i klosterhamn —»
Kristin svarade ej genast. Men så sade hon utan att se upp från sin söm — det var en festdräkt åt Ivar:
