— det onda med det goda — minnenas rikedom sköljde över henne. Så föga visste då detta barn vad han avstod från. Med alla sin ungdoms slagsmål, vågspel, lättsinnigheter och älskogslek — han var dock ej annat än ett oskyldigt barn.
Nåkkve såg att tårarna stego upp i moderns ögon; han ropade:
»Quid mihi et tibi est, mulier —!»[1] Kristin ryckte till, men sonen fortfor i våldsam sinnesrörelse: »Gud sade väl icke de orden, för att han föraktade sin mor — Men han tillrättavisade henne, den rena pärlan utan reva eller vank, när hon ville råda honom hur han skulle bruka den kraft han hade av sin fader i himmelriket och icke av sin mor i köttet. — Mor, I fån icke råda mig i detta — dristen eder ej därtill!»
Kristin böjde sitt ansikte mot bröstet:
Litet efteråt sade Nåkkve mycket tyst:
»Haven I glömt, mor, att I visaden bort mig från eder —», han teg, som om han ej tordes lita på sin egen röst. Men så började han igen: »Jag ville knäböja hos eder vid min faders dödsbädd — men I båden mig gå bort —. Tänken I icke att mitt hjärta kved i bröstet på mig, så ofta jag mindes det —»
Kristin viskade nästan ohörbart:
»Är det därför du har varit så — kall — mot mig alla dessa år, sedan jag blev änka?»
Sonen teg.
»Jag börjar förstå — detta har du aldrig förlåtit mig, Nåkkve —»
Nåkkve såg åt sidan.
»Ibland — har jag nog förlåtit dig, mor», sade han med svag röst.
»Ofta var det visst icke — Nåkkve, Nåkkve», ropade hon i bitter klagan, »tänker du jag har älskat Björgulf mindre än du — jag är ju hans mor — jag är ju mor till er båda! Grym var du, då du alltid stängde dörren mellan honom och mig —»
Nåkkves ansikte blev ännu vitare:
»Ja, mor, jag stängde dörren för dig. — Grymt, säger du —. Jesus tröste dig, du vet icke —.» Hans röst dog bort i en viskning, som om gossens kraft var uttömd: »Jag tänkte du skulle icke — dig måste vi skona —»
Han vände sig plötsligt om, gick mot dörren och drog från lämmen. Men så blev han stående därborta med ryggen mot Kristin. Till sist sade hon sakta hans namn. Då kom han tillbaka, stod framför henne med lutat huvud:
»Mor —. Jag förstår nog att detta icke är — lätt för eder —»
Hon lade sina händer på hans axlar. Han dolde sitt ansikte för hennes blick, men han böjde sig ned och kysste hennes ena hand-
- ↑ »Kvinna, vad haver jag med dig!» Job. 2:4.