Och hon blev svartsjuk, om farmodern tog sig för mycket av liten Erlend.
— Ute på tunet växte i det korta, nedtrampade gräset några örter med läderaktigt grova och mörka blad. Men nu under midsommarens soldagar sköt en liten stängel med fina, ljusblå småblommor upp mitt i varje flattrampad bladkrans. Kristin tyckte att de gamla ytterbladen, ärriga som de voro efter alla de gånger folkfot och fäfot trampat sönder dem, måste älska den vackra, ljusa blomstängel, som runnit upp ur deras hjärta, så som hon älskade sin sonson.
Han tycktes henne vara liv av hennes liv och kött av hennes kött på ett lika innerligt men ännu ljuvare sätt än de egna barnen. När hon fick ha honom i knät och såg hur gossens mor avundsjukt gav akt på de två, tog honom tillbaka så fort hon för skams skull kunde, med trygg äganderätt lade honom till bröstet och girigt tryckte honom intill sig — då gick det upp för Kristin Lavransdotter på ett nytt sätt, hur rätt de hade, Guds ords tolkare. Det lekamliga livet var ohjälpligt smittat med ofrid; i den värld där människor beblandade sig med varandra, avlade nya släktled, åtrådde varandra av köttslig älskog och älskade sitt eget kött, där kom det hjärtesorg och brustna förhoppningar, lika visst som rimfrosten faller om hösten; både liv och död skilde vännerna till slut, lika visst som vintern skiljer trädet och löven åt.
Så hände det sig en kväll, fjorton dagar före Olavsmässan, att ett tiggarfölje kom till Jörundgård och bad att få låna hus över natten. Kristin stod i svalgången till den gamla byggnaden, som hon nu rådde om, hon hörde att Jofrid kom ut och svarade stavkarlarna att mat skulle de få, men hon kunde inte härbärgera dem: »Vi äro många själva och ha svärmor i gården — hon råder över hälften av husen —»
Harmen blossade upp hos den forna husfrun — det hade inte hänt förr att natthärbärge blivit nekat vägfarande här på Jörundgård. Och solen rörde redan vid åskanten. Hon sprang ned och gick fram till Jofrid och tiggarna:
»Härbärge kunna de få i min stuga, Jofrid, och då blir det likaså gott att jag ger dem maten också. Här på gården ha vi icke förr nekat en medkristen husrum, när han bett om det i Guds namn.»
»Gör som eder tyckes, mor», svarade Jofrid, eldröd i ansiktet.
När Kristin fått se på stavkarlarna, var hon nära att ångra sitt erbjudande — alldeles utan skäl var det ej som den unga kvinnan haft olust att ha dessa människor på gården över natten. Gaute och husfolket voro borta på slåtter uppe vid Silsvattnet och skulle icke komma hem till kvällen; Jofrid var ensam hemma med fattighjonen, två gamla och två barn, och så Kristin och hennes tärna