orimligt skarpt, den solmättade luften, furuskogens heta doft, pipet av småfåglar i gräset. Ibland såg hon in i sig själv, i bilder, såsom man under stark feber kan tro sig se sådant inom sig — inuti henne var ett tomt hus, alldeles ljudlöst, mörkt och med en lukt av att stå öde. Synen växlade — en strand vid lågvattensstånd, från vilken sjön dragit sig långt tillbaka, ljusa, nötta stenar, högar av mörk, död tång, allehanda drivgods —.
Så sköt hon påsen bättre tillrätta, grep sin stav och gav sig på vandring ned mot dalen. — Var det ej meningen att hon skulle komma hit mera, så var det ju Guds vilja, gagnlöst att vara rädd. Men det var väl snarast det att hon blev gammal —. Hon gjorde korstecknet och gick raskare på — längtade i alla fall efter att hinna ned i liden, där vägen gick mellan gårdar.
På en enda kort sträcka kunde man från allfarvägen se husen på Haugen överst i fjällbandet. Hennes hjärta började bulta vid den tanken.
Som hon hade tänkt, mötte hon flera pilgrimer, när hon vid
slutet av dagen kom till Toftar. Nästa morgon voro de en liten skara,
som styrde kosan till fjälls.
En präst med sin sven och två kvinnor, hans mor och syster, voro till häst och kommo snart långt före fotgängarna. Kristin kände ett styng i sitt hjärta, när hon såg efter den andra kvinnan, som red mellan sina två barn.
I hennes sällskap voro två äldre bönder från en liten gård här på Dovre. Så var det två yngre män från Oslo, hantverkare i köpstaden, och en bonde med sin dotter och hennes man, helt unga människor; de förde med sig de ungas barn, en liten mö, väl halvtannat år gammal, och hade en häst, som de turade om att rida på. Dessa tre voro från en bygd långt söderut i landet, som hette Andabu — Kristin visste inte var det var. Första kvällen bad Kristin att få se på barnet, ty det grät och gnällde oupphörligt — det såg ynkligt ut med stort, skalligt huvud och klen, slankig kropp, det kunde varken tala eller sitta upprätt ännu. Modern tycktes skämmas för det — och då Kristin nästa morgon erbjöd sig att bära dottern en stund för henne, fick hon också hålla ut — den andra gav sig av långt i förväg; hon tycktes vara en harmor. Men de voro mycket unga, både hon och hennes man, knappt aderton år gamla, och hon kunda väl vara trött på att bära det tunga barnet, som alltid grät och grinade. Morfadern var en ful, trumpen och tvär, halvgammal karl, men det var han som hade velat fara till Nidaros med dotterdottern, så han tycktes då ha hjärta för henne. Kristin gick sist i skaran med honom och de två franciskanermunkarna — och hon förargade sig över att Andebumannen aldrig kunde erbjuda munkarna att få låna hästen — varenda människa kunde se att den unga munken var förfärligt sjuk.
