blekare speglade sig himlaglansen i en liten fjällbäck, som skummande och orolig ilade över stenar och fann utlopp på de ljusa grusstränderna kring en liten tjärn utåt myren.
Åter kom den över henne, den underliga, feberliknande inre synen — bäcken tycktes henne en bild av hennes eget liv, där hon rastlöst ilat genom det timligas vildmark, rest sig i upprört brus vid varje sten som hon skulle över — endast svagt och brutet och blekt förmådde det eviga ljuset spegla sig i hennes liv. — Men det dagades dunkelt för modern att i ångesten och smärtan och kärleken — var gång syndens frukt hade mognat till sorg — var det som hennes jordbundna och självrådiga själ lyckats fånga en återglans av det himmelska ljuset —.
Hell och säll, Maria, full av nåd! Välsignad du bland kvinnor och välsignad ditt livs frukt, Jesus, som svettades blod för vår skull —.
Medan hon läste sina fem Ave till minne av återlösningens smärtfyllda mysterier, kände hon att det var med sina sorger hon tordes söka hägn under Guds moders mantel. Med sorgen över de barn, som hon mist, med de tyngre sorgerna över varje slag som drabbat hennes söner, utan att hon förmått göra bot för dem. Maria, den fullkomliga i renhet, i ödmjukhet, i lydnad för Faderns vilja, hade sörjt mest av alla mödrar, och hennes misskund skulle varsna det svaga och bleka återskenet i en syndig kvinnas hjärta, som hade brunnit av het och härjande älskog och alla de synder som rymmas i älskogens natur — trots och olydnad, förhärdad oförsonlighet, egensinne och högmod — en moders hjärta var det likafullt —.
Kristin gömde ansiktet i sina händer. Ett ögonblick tycktes det henne mera än hon kunde bära att hon nu var skild från dem alla — alla sina söner.
Så läste hon det sista Paternoster. Hon mindes sitt avsked från fadern här på detta ställe, för så många år sedan, sitt avsked från Gaute för två dagar sedan. Av barnslig tanklöshet hade hennes söner kränkt henne — lika gott, hon visste att om de också hade kränkt henne så som hon kränkt sin far, med syndig vilja — det hade dock aldrig kunnat förändra hennes hjärtelag mot dem. Det var lätt att förlåta sina barn —.
»Gloria patri et filio et spiritui sancto», läste hon och kysste korset, som hon en gång fått av sin far, ödmjukt tacksam för att hon nu kände att trots allt, trots hennes förvillade sinne, hade dock även hennes oroliga hjärta kunnat fånga en klok glimt av den kärlek hon sett speglad i sin fars själ, så klart och stilla som den ljusa himlen nu återskimrade från den stora tjärnen ute på vidden.
Nästa dag var vädret så grått och kallt blåsigt, med dimma och
regnskurar, att Kristin knappt tordes gå vidare med det sjuka
barnet och broder Torgils. Men munken själv var den ivrigaste — hon
förstod att han var rädd att han skulle dö innan han kom till Ni-
816
