Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/827

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

sötma att blanda i hennes bägare. Men nu kom hon, nu då hon hade erfarit att världen är som ett tavernhus — den som icke har mera att ge ut, han blir visad på dörren.

Kristin kände ingen glädje över sitt beslut — men hon tyckte att det ej var hon själv som beslutat. De fattiga som kommit in i hennes stuga hade kommit för att kalla henne ut. En annan vilja än hennes egen hade fört henne in i skaran av fattiga och sjuka och bjudit henne gå med dem, bort från det hem där hon hade styrt som husfru och mor till män. Och när hon nu samtyckte utan alltför stor ovillighet, så visste hon att hon gjorde det, för det hon förstått att Gaute skulle trivas bättre, om hon var borta från gården. Hon hade fogat ödet efter sin vilja, hon hade fått ett sådant liv, som hon velat — sönerna kunde hon icke dana efter sin vilja, de voro som Gud hade skapat dem och deras egen vilja krävde, mot dem kom hon till korta. Gaute var en god bonde, god make och trofast far, en duktig man och lika hederlig som folk är mest — men ett hövdingsämne var han icke, hade ej heller en sådan håg att han längtade efter vad hon hade åtrått för honom. Men han höll tillräckligt av henne för att det skulle plåga honom, när han visste att hon väntade sig annat av honom. Därför ville hon nu be om huld och hem, ehuru det smakade hennes högmod illa att komma så utarmad, så hon ingenting ägde att offra.

Men hon kände att hon skulle komma. — Granskogen uppåt höjden stod och insöp det silande solljuset och susade sakta, den lilla kyrkan låg stilla och stängd och svettades tjärdoft. Längtansfullt tänkte Kristin på den döda munken, som hade tagit hennes hand och fört henne in under skenet från Guds kärleks mantel, när hon ännu var ett menlöst barn, sträckt ut handen för att leda henne hem från villostigarna gång på gång, både medan han levde här på jorden och sedan — Och med ens mindes hon så levande sin dröm om honom den förlidna natten på fjället:

Hon hade drömt att hon stod i solsken på tunet till en eller annan storgård, och broder Edvin kom gående från stugudörren. Han hade händerna fulla med bröd, och när han kom fram till henne, bröt han av ett stort stycke och gav henne — hon förstod att hon hade måst göra som hon tänkt, bedja om allmosor, när hon kom ned i bygderna, men så hade hon kommit i följe med broder Edvin på ett eller annat sätt, de två gingo tilllsamman och tiggde —. Men ibland visste hon att drömmen hade en dubbel betydelse, gården var icke endast en storgård, den tycktes henne betyda ett heligt ställe, och broder Edvin hörde till husfolket där, och det bröd han kom och räckte henne var ej bara tunnbröd såsom det såg ut — det betecknade hostian, panis angelorum, och hon mottog änglarnas föda ur hans hand. Och nu avgav hon sitt löfte inför broder Edvin.


819