Hoppa till innehållet

Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/840

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

så som en hård husbonde jagar ett utslitet tjänstehjon på dörren — och nu hade hon blivit intagen här, som när en barmhärtig herre tar i sitt hus en gammal tjänare och av misskund sätter honom till litet arbete, medan han härbärgerar och föder den utslitna och värnlösa gamla människan —.

Från nunnornas sömnhus förde en överbyggd svalgång bort till vävstugan. Kristin satt ensam och spann; Rein-nunnorna voro namnkunniga för sitt lin, och de dagar om sommaren och hösten då alla systrar och leksystrar gingo på arbete ute på linfälten voro som festdagar i klostret, men mest den dag då plantorna repades. Att bereda, spinna, väva och sy linet till kyrkskrudar var nunnornas huvudsyssla under arbetstimmarna. Här var ingen som skrev av och med målningar prydde böcker, såsom systrarna i Oslo under fru Groa Guttormsdotter hade gjort med så mycken skicklighet; och konstfärdig sömnad med silke och guldtråd övade de ej heller mycket.

Om en stund hörde hon ju gärna ljuden från gården som vaknade. Leksystrarna gingo till eldhuset för att laga mat till tjänstfolket; nunnorna rörde aldrig mat eller dryck förrän efter dagmässan, såvida de ej voro sjuka. När det ringde till prim, gick Kristin till sjukstugan, om några lågo där, för att avlösa syster Agata eller den av nunnorna som annars var där. Syster Turid, stackare, låg där ofta.

Sedan kunde hon snart börja glädja sig åt dagvarden, som följde efter den tredje bönetimman och mässor för klostrets tjänstefolk. Varje dag gladde sig Kristin lika mycket åt denna vackra och högtidliga måltid. Refektoriet var ett timmerhus, men likväl en ståtlig hall, och där åto alla kvinnor i klostret tillsammans — nunnorna vid det översta bordet, där abbedissan satt i högsätet, och de tre gamla fruar som hade provent här utom hon själv sutto också där, leksystrarna längre ner. När bönen var slut, mat och dryck inburos och alla åto och drucka under tystnad, med stilla, höviska later, medan ofta en av systrarna under tiden läste högt ur en bok, så tänkte hon att kunde människorna ute i världen njuta sina måltider med sådan heder och värdighet, då skulle de väl klarare inse att mat och dryck äro Guds lån, och de skulle unna sina medkristna bättre och tänka mindre på att skrapa åt sig och de sina. Men hon själv hade känt sig annorlunda till mods den tid hon redde sitt bord för en skara muntra, stojande män, som skrattade och bullrade, medan hundarna snokade under bordet, stucko upp nosen och fingo köttben eller slag, alltefter pojkarnas lynne.


Sällan kommo resande hit. En och annan skuta med folk från hövdingesätena lade till, när de foro in och ut genom fjorden, och män och husfruar med barn och ungdom gingo upp till Rein för att hälsa på en frändekvinna bland systrarna. Så var det ombuds-

832