alltid orkar ensam bära fram allt vad du påtagit dig. Men nu skall jag hjälpa dig med att få fram denna börda.»
Furuskogen susade över dem, och dånet av böljorna ute vid stranden hörde de starkare och svagare, allteftersom vindstötarna kommo. Det var kolmörkt, där de gingo. Om en stund sade Ulv:
»— Jag har följt dig förr, Kristin, när du gick ute nattetid — tycktes mig, det kunde hövas att jag gick med dig denna gång också —»
Hon andades tungt och häftigt inne i mörkret. En gång snavade hon över något, Ulv grep tag i henne. Sedan tog han hennes hand och ledde henne. Om en stund märkte mannen att hon gick och grät, då frågade han varför hon gjorde det.
»Jag gråter för att jag tänker på att du alltid varit så god och trofast mot oss, Ulv. Vad kan jag säga —? Jag vet nog att det mest var för Erlends skull, men jag tror nästan, frände — att du alltid dömt mildare om mig än du kunde haft rätt till efter det första du såg av mitt beteende.»
»Jag har hållit av dig, Kristin — icke mindre än av honom.» Han teg. Kristin förstod att han var starkt upprörd. Så sade han:
»Därför tycktes mig hårt, när jag seglade hitut i dag — att jag kom för att bringa dig slika tidender som jag känner tungt att bära fram. Gud styrke dig, Kristin!»
»Är det Skule? frågade Kristin litet efteråt helt stilla. »Skule är död?»
»Nej, Skule mådde väl, när jag talade med honom i går — och nu dö icke så många av soten i köpstaden. Men jag fick tidender från Tautra i morse —.» Han hörde att hon suckade tungt en gång, men hon sade ingenting. Strax efteråt sade han:
»Det är redan tio dagar sedan de dogo. Men det är endast fyra bröder i livet i klostret, och ön är nästan som rensopad från folk.»
De voro nu där skogen slutade. Över den släta landsträckan framför dem trängde havsbruset och vinden emot dem. På ett ställe ute i mörkret lyste det vitt — bränningar inne i en liten vik; en brant, ljus sandbacke ovanför.
»Där bor hon», sade Kristin. Ulv kände att det gick långa, krampaktiga frossbrytningar genom henne. Han tog henne hårt i handen:
»Själv har du åtagit dig detta. Minns det, och tappa icke besinningen nu!» Kristin sade med en underligt tunn och spröd röst, som blåsten tog och bar bort:
»Nu slår Björgulfs dröm in — jag tröstar på Guds och Marias nåd.»
Ulv försökte se hennes ansikte — men det var för mörkt. De gingo på den låga strandremsan — på några ställen var den så smal intill branten att en och annan bölja slog ända fram till de-
852
