voro fullt väpnade. Riddaren svarade allvarligt att förbudet att bära vapen icke var så särskilt strängt — de skulle ju resa — och nu då allt folk i staden var ute på vilddjursjakt — Så sade hon att hon var rädd för leoparderna — Kristin förstod gott att Ingeborg ville färdas den längsta och ensligaste vägen för att få tala mera med Erlend.
»Detta är andra gången vi uppehålla eder i kväll, herre», sade hon, och Erlend svarade lika allvarligt:
»Det gör ingenting, jag skall icke längre bort än till Gerdarud i afton — och det är ljust hela natten.»
Kristin tyckte om att han varken skämtade eller gycklade utan talade till henne som om hon vore hans jämlike eller mera än så. Hon mindes Simon; hon hade ej träffat andra unge män av hovmannaklass. Den här mannen var visst för övrigt äldre än Simon —.
De redo ned i dalen utmed Ryenbergen och uppåt längs bäcken. Stigen var smal, och de unga lövdungarna läto våta, starkt doftande grenar vaja emot henne — det var litet mörkare härnere, och luften var kylig och lövet daggvått längs vattendraget.
De färdades långsamt, och hästhovarna ljödo dämpat på den fuktiga, gräsbevuxna stigen. Hon vaggade i sadeln, bakom sig hörde hon Ingeborgs prat och den främmandes mörka, lugna röst. Han sade ej mycket och svarade liksom tankspridd — det var mest som han skulle vara så till mods som hon själv, tyckte hon — hon kände sig så underligt bedövad, men trygg och tillfreds, nu då alla dagens händelser glidit förbi.
Det var som att vakna, när de kommo ut ur skogen, ut på vallarna nedanför Martestokker. Solen var nere, och staden och viken lågo under dem i klart och blekt ljus — inåt Akersåsarna var där en ljusgul rand under den vitblå himlen. I aftonstillheten buros ljud långt bortifrån, som om de kommit ur det svala djupet — ett vagnshjul knarrade någonstädes på en väg, hundar skällde mot varandra från gårdar tvärsöver bygden. Men från skogen bakom dem drillade och sjöngo fåglarna av full hals, nu fast solen var nere.
Det drev bråterök i luften, och ute på ett gärde blossade det rött från ett bål; den stora, flammande rosen visade att dagern dock var ett slags mörker.
De redo mellan klosterjordens inhägnader, när den främmande åter tilltalade henne. Han frågade vad som syntes henne bäst, — att han följde henne till porten och bad att få tala med fru Groa, så att han kunde få förtälja henne huru detta kommit sig? Men Ingeborg ville att de skulle smyga sig in genom kyrkan; då kunde de kanske slippa in i klostret, utan att någon märkte att de varit för länge borta — kanske syster Potentia hade glömt bort dem under frändebesöket.
Det föll ej Kristin in att undra över att det var så stilla på platsen framför kyrkans västra port. Där var eljest ofta mycken