ting och tacka Gud, som frälst deras liv och heder. »Där har nu Gud klarligen visat eder sanningen om världen», sade hon, »vilda djur och djävulens tjänstehjon hota där hans barn för varje fjät, och där är ingen räddning, utan att I hållen eder hårt till Honom med rop och böner.»
Hon gav dem var sitt tända ljus i handen och bjöd dem gå med syster Cecilia Bårdsdotter, som ofta var ensam och bad i kyrkan nätterna igenom.
Kristin ställde sitt ljus på Sankt Laurentii altare och knäföll på bönpallen. Hon stirrade stelt in i lågan, medan hon läste Pater noster och Ave Maria. Småningom var det som om ljuslågans sken omslöt henne, utestängde allt som var bortom henne och ljuset. Hon kände sitt hjärta öppna sig, överflödande av tack och lov och kärlek till Gud och hans milda moder — de kommo henne så nära. Hon hade alltid vetat att de sågo henne, men i natt förnam hon att det var så. Hon såg världen som i en syn: ett mörkt rum, där en bred solstrimma föll in, dammkornen vimlade ut och in mellan mörker och ljus, och hon kände att nu hade hon äntligen sjunkit helt in i solstrimman —.
Hon tyckte hon skulle gärna stannat hur länge som helst här i den tysta, nattmörka kyrkan — de få små ljusfläckarna som guldstjärnor i natten, den sötaktiga, inpyrda rökelsedoften och den varma lukten av bränt vax — och hon själv försjunken i sin egen stjärna —.
Det var som om en lycka var förbi, när syster Cecilia kom glidande och rörde vid hennes skuldra. Nigande för varje altare gingo de tre kvinnorna ut genom den lilla södra portalen till klostergården.
Ingeborg var så sömnig att hon lade sig utan prat. Kristin var glad — hon hade ogärna velat bli störd nu, då hon hade så goda tankar. Och hon var glad för att de måste behålla underdräkten på om natten — Ingeborg var så tjock och svettades starkt.
Hon låg länge vaken, men den djupa ström av ljuvlighet hon känt sig buren av, när hon knäböjde i kyrkan, ville ej återkomma. Dock förnam hon ännu värmen därav inom sig, hon tackade innerligt Gud, och hon tyckte själv hon kände kraft i sitt sinne, när hon bad för sina föräldrar och syskon och för Arne Gyrdsons själ.
Far, tänkte hon — hon längtade så efter honom, efter allt de haft gemensamt, innan Simon Darre kommit in i deras liv. Det vällde upp inom henne en ny ömhet för honom — det var som ett förebud av moderskärlek och moderssorg i hennes kärlek till fadern i kväll; dunkelt anade hon att det var så mycket i livet han icke hade fått. Hon mindes den gamla svarta träkyrkan i Gerdarud — där hade hon nu under sista påsken sett sina tre små bröders gravar farmoderns — faderns egen mors, Kristin Sigurdsdotters, som dött när hon födde honom till världen.
