Elise Hwasser, Georg Dahlqvist och Axel Elmlund i hufvudrollerna, Shakspeares »Konung Richard den andre» (8 okt. 1863), Wecksells »Daniel Hjort» (18 jan. 1864), Byrons »Sardanapalus» (17 nov. 1864) och Goethes »Egmont» (24 jan. 1866), hvilka fyra sistnämnda styckens titelroller hörde till Edvard Swartz’ förnämsta skapelser. Redan under sitt första direktörsår skyndade friherre von Stedingk att som scenisk intendent engagera den utmärkte danske balettmästaren August Bournonville, hvilkens treåriga anställning vid vår operascen hade stort inflytande på dess konstnärliga verksamhet. Därjämte anställde han som chef för hofkapellet den genialiske Ludvig Norman, redan då känd som en gedigen musiker och framstående tonsättare.
⁎
Statsanslaget hade sedan år 1858 utgjort 75,000 riksdaler, det betydligaste anslag, som hittills af riksdagen beviljats den kungliga scenen. Äfvenså hade Konungen under årens lopp bidragit med ganska väsentliga belopp. Genom inköpet af den Stjernströmska teatern råkade emellertid den kungliga teaterinstitutionen i stor skuld, hvilken, oaktadt det betydande statsanslaget och Konungens bidrag, växte år från år. Därtill kom att riksdagen år 1868 nedsatte statsanslaget till 60,000 riksdaler. Det var friherre von Stedingks upptagande år 1865 på Kungl. Dramatiska Teatern af Offenbachs spirituella operabuffa »Den sköna Helena» och hans efterträdares, hofmarskalken Erik af Edholm, framförande år 1867 af samme kompositörs »Riddar Blåskägg», som gaf anledning härtill. Ett parti inom riksdagen ansåg nämligen att dessa stycken ej voro »värdiga» en kunglig scen. Riksdagens beslut fattades dock med endast 140 röster mot 139 för anslagets bibehållande med oförändradt belopp. Från och med år 1869 utgick Statens bidrag alltså med 60,000 riksdaler. Konungen hade under tiden från den 1 juli 1863 till den 1 juli 1869, af enskilda medel utbetalt för de kungliga teatrarne, allt inbegripet, 547,821 riksdaler 64 öre.
