den 26 febr. till den 18 mars 1915 uppträdde han 21 gånger hos Albert Ranft på Svenska Teatern som Des Prunelles i »Vi skiljas!» och följande månad i samma roll vid Allan Rydings sällskap, sista gången den 28 april 1915. Med en häpnadsväckande ungdomlighet utförde den då 83-årige konstnären nämnda roll.
Vid öfver 85 års ålder började han den 27 sept. 1917 ett gästspel på Intima Teatern, hvarvid han uppträdde som Doktor Bruno Martens i »Ungdomsvänner». Den ungdomlighet han under detta sitt gästspel kväll efter kväll under ett par månaders tid utvecklade var rent af fenomenal. »Han är ännu fullständigt replikens borne mästare och herre», skref Daniel Fallström i Stockholmstidningen, »allt det som i forna dagar karakteriserade hans scenkonst — kvickheten, ridderligheten, det strålande humöret och det goda hjärtat — finns där ännu. Åren ha visserligen något dämpat det gnistrande i hans spel. Men hvad som finns kvar är alldeles nog för att inför det nutida släktet kunna berätta, hvilken glans det stod öfver den scen Fredrikson en gång med den äran tillhörde.» Stockholms Dagblad skref: »Ännu behärskar hans mondäna apparition scenen, ännu bär hans spirituella konversationsförmåga öfverlägsenhetens glans — hur pointeradt distinkt är den icke alltjämt, äfven då rösten blir svag — och ännu kan han uttrycka ett känsloinnehåll, som är afsedt för en helt annan ålder än hans nuvarande.»
Under sitt gästspel å Intima Teatern firade han den 4 nov. 1917 i nämnda roll sitt 55-årsjubileum som skådespelare.
Man kan ej säga att Gustaf Fredrikson bildat någon egentlig skola, men väl har han fått åtskilliga imitatörer, ja, till och med sådana utom scenen. Man har sökt efterlikna hans sätt att tala och att föra sig, utan att dock uppnå hans förmåga vare sig i replikbehandling eller i ett världsmannaelegant uppträdande.
En riklig mängd såväl svenska som utländska utmärkelser har tilldelats Gustaf Fredrikson. Det första yttre utmärkelsetecken, som föll på hans lott var »Litteris et artibus», som han erhöll i maj 1882; vid Kungl. Teaterns hundraårsjubileum på hösten samma år blef han riddare af Vasaorden och tio år senare riddare af Nordstjärneorden. År 1906 utnämndes han
