Hoppa till innehållet

Sida:Kungl teatrarna J Svanberg del 2 - 2.pdf/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
15
SCENISKA KONSTNÄRER

Jenny Charlotta Memsen. K. T:ne 1 dec. 1866—30 juni 1871.

Född i Borås den 31 jan. 1841 (föräldrarna voro köpmannen Anders Wilhelm Memsen och Charlotta Fredrika Pehrman). Debuterade på Kungl. Stora Teatern den 19 nov. 1866 som Grefvinnan i »Figaros bröllop». Öfriga roller: Donna Elvira i »Don Juan», Nancy i »Martha», Hedvig i »Wilhelm Tell», Maria Theresia i »Hälften hvar», Anna i »Afrikanskan», Inez i »Trubaduren» m. fl. — Gift å egendomen Torpa i Västergötland den 24 sept. 1871 med underlöjtnanten vid Svea Lifgarde, sedermera professorn och sjukgymnasten Gustaf Cederschiöld (född den 13 okt. 1845).


Andrietta Lundquist. K. T:ne 1 juli—29 aug. 1867.

Född i Torsåker den 27 sept. 1847 (dotter af revisorn Anders Gustaf Lundquist och Hedvig Andersson). Elev den 1 juli 1864. Hon var begåfvad med en särdeles lycklig apparition, stort naturligt behag och en god sångröst, hvilka fördelar särskildt gjorde sig gällande vid hennes framställning af Lotta i »De löjliga mötena». Hennes öfriga roller voro Cherubin i »Figaros bröllop», Jeannette i »Joconde», Prinsessan Hermia i »Riddar Blåskägg» och Sophie i »Nya garnison». Hon uppträdde dock endast under sin elevtid, ty ett par månader efter det hon erhållit anställning som aktris bröt hon sitt kontrakt och erlade det härför stadgade vitet, för att därefter, den 18 juni 1868, inträda i äktenskap med praktiserande läkaren i Gefle, med. doktor Nils Johan Sehlberg (död den 24 dec. 1896).


Eugénia Sorandi. K. T:ne 9 nov. 1867—16 mars 1868, 36 ggr, ånyo 15 febr.—15 maj 1869, 21 ggr.

Tillsammans med sin landsman tenorsångaren Ambrosi (se följande) hade signora Sorandi förut på hösten uppträdt i Berns salong, som dessa båda i utlandet redan kända och uppburna operaartister hade trott vara ett musiketablissement af första ordningen. Redan vid sitt första uppträdande där väckte de stort uppseende. Deras friska och klangfulla röster, deras af italiensk glöd genomandade föredrag verkade formligen elektriserande på åhörarne. Med anledning af denna succés beslöt kungl. teaterdirektionen att erbjuda dem ett gästspel å operascenen, hvilket utföll i alla hänseenden lyckligt.