varför jag föredrager att utöva en stilla elakhet i det fördolda. Jag är en pensionatskurk, och jag luftar mig med djävulskhet. ”Ni liknar en mörk viol!” Dixi et salvavi animam meam! Haha! Salve!
Cello, som gått reallinjen, kände sig åtskilligt betryckt av allt latinet, men lät det tillsvidare obehindrat strömma från den allvarlige Pensionatskurkens läppar. Under det stinsen talade, hade natten kommit, och ett par livsfriska ”godnatt” från damen i gröna silkesluvan samt ett djupt tonande ”godnatt, små sommarvindar, soven gott” från fröken Pylman bebådade, att damerna ämnade gå och lägga sig. Fröken Pylman tillade vekt i hallen:
— Och så, kamrater! Glömmen icke att drömma vackert! Det ger hjärtat ro.
Damen i sjömansblusen ropade tillbaka i den knarrande trappan:
— Sov gott, lilla idealist!
Efter en del fnissanden och ordutbyten, prasslanden och knak i dörrar, blev det tyst. Pensionatskurken yttrade lågmält och med en djupsinnig min:
— Ni är i dag här den första dagen. Jag slår vad, att inom tre dagar följer ni henne i sjömansblusen och den andra i den gröna silkesluvan till badet.
— Till badet, frågade Cello. Är det så säkert?
— Ja, fortsatte Pensionatskurken. Ni följer dem till badet. Det går till sålunda, att de bedja er ledsaga dem genom skogen, där en myckenhet utav ormar är till finnandes. Det finnes emellertid ingalunda några ormar i denna skog, jag vet det förvisso, men dessa nymfer påstå detta och lyfta på mantlarna när de hoppa och dansa framför er. När de anlända till stranden, blicka de med huld trygghet på eder och tala sålunda: ”Förlåt, kan vi lita på er?” Ni tager av eder hatten och avgiver en artig försäkran. ”Ja, ni får inte titta, ni får inte titta”, utropa de härvid, ”utan ni skall ligga snällt bakom denna buske och förvara våra ringar och kedjor.” Ni ämnar just artigt avlägsna er, då de gripa tag om edra armar: ”stopp, vår rare beskyddare! Här äro ringarna!” Och ni får en hel hand full med ringar, halskedjor, broscher och dylika smycken, för kvinnor att tjusa och locka oss med. Då går ni och lägger eder bakom busken, och bakom denna buske ha i tur
109
