Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/130

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

vig alls icke observerade. Hans tankar buros nämligen på ryggen av ljusa drömskyar långt bort, och de stannade över den avlidne faderns lantgård, som ju Karl Ludvig hade ämnat inköpa när…

Medan Karl Ludvig försjönk i vackra drömmerier, spelade soffan hela tiden så vänligt för honom; dess klockor pinglade, dess strängar knäppte och dess barnsliga melodier sökte tjusa den fete agrarsonen bland de mjuka kuddarna. Men utanför den lugna dubbletten förbereddes under tiden en överraskning åt Karl Ludvig, som ju icke kunde ana, att ödet i en kvinnogestalt just nu var i färd med att tyda skriften på hans dörrplåt av mässing.

— Ett gött ställe å vara på, mumlade den sälle drömmaren ännu en gång och rullade sina tummar. Men knappt hade han uttalat dessa ord, förrän det ringde på tamburklockan.

Karl Ludvig hoppade upp ur den väldiga soffan och skyndade till dörren för att öppna. Därute syntes en lång, ganska kraftig kvinnogestalt bortemot de femtio åren. Damen var enkelt men prydligt klädd, bar en mjuk filthatt, som var försedd med en fjäder på ena sidan, och talade med en rättfram och stark altstämma. Vid hennes sida stod en ung dam på knappast tjugu år.

— Här är det, upplyste den unga damen inställsamt.

— Jaså, tack lilla fröken! Nu reder jag mig själv. Känner inte Karl Ludvig igen mig?

Karl Ludvig hade mycket väl igenkänt den storväxta damen, och en rysning genomilade alla hans leder. Han hade aldrig förut känt sig så i saknad av den själens hållhake, man kallar för behärskning, som just i detta ögonblick. Det var därför han icke kom sig för att genast säga ”god dag” eller ”välkommen, tant Klara”, ty tant Klara var ingen annan än den tant, som av Karl Ludvigs vänner och till sist av honom själv kommit att benämnas Skräcktanten.

— Nä, se tant Klara, löste sig äntligen ett utrop från Karl Ludvig. Nä se! All sin dar! Esses!

Skräcktanten stirrade på honom med ett par märkvärdiga ögon. Tant Klara hade verkligen ett säreget sätt att betrakta sina medmänniskor. Troligen till följd av något ögonfel tedde sig blicken först som ett kritiskt litet kisande, därefter öppnade sig sakta ögonlocken allt mer och mer, varefter de fullständigt uppspärrades

126