hennes sysslor och därigenom avlägsna alla risker för sig själv.
— Egennytta är bottenlös bytta, svarade Skräcktanten. Man får inte bara tänka på sig själv.
Tant Klara var den enda verkligt förmögna av Karl Ludvigs alla anförvanter. Hon deltog i kvinnorörelsen huvudsakligen för att ha något att sysselsätta sig med. Hon höll en husmodersskola, som gav henne en tillräcklig inkomst att leva på, men skulle mycket väl ha kunnat uppehålla sig på sina räntor. Tant Klara var alltså en mycket verksam dam och i sin verksamhetslust stundom hotande. Hon ville överallt taga ledningen, och det var denna egenskap, som gjort henne fruktad bland släktingarna. Att hon även bland dessa blivit nästan hatad berodde på hennes istadiga vägran att verka stödjande och hjälpande, när så behövdes, men hon var eljest icke snål. Hon var endast likgiltig för sina släktingar. Klagade någon anförvant över hennes oberedvillighet med penningförsträckningar eller borgensteckningar, brukade Skräcktanten säga:
— Den som går i borgen, den går i sorgen.
Och hörde hon något avundsamt mummel över den förmögenhet, hon ägde, brukade hon stirra med sina stora ögon rakt ut i luften och yttra liksom för sig själv:
— Rikedom blir ofta lastad, men aldrig förkastad.
Tant Klara, som av någon anförvant, som stått i förbindelse med Karl Ludvig, hört berättas om dennes välvilja, när det gällde att hjälpa släktingar med penningplacering i aktier, hade ju fåfängt försökt få Karl Ludvig att bispringa sig vid sådana affärstransaktioner. Karl Ludvig var förstockad in till döden i detta enda fall, han hade envist vägrat under en falsk hänvisning till faror och risker vid dylika affärer. Att tant Klara likväl såg med sympati på Karl Ludvig berodde på den hemlighetsfulla omständigheten, att ingen människa gärna kunde se annat än med sympati på honom.
Efter att en stund ha lyssnat till ett utdrag ur Anemonas årsberättelse, som Skräcktanten föredrog för sin tålige anförvant, vilken satt med skallen på sned och handen bakom örat, tyckte Karl Ludvig, att tiden var inne att få full klarhet i tant Klaras planer. Han sade därför:
128
