Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/152

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

att trötta ut honom. Arkitekten hade, tålig som en pudel, följt dem på deras promenader och även måst anträda vägen till badstranden ett flertal gånger. Kanhända hoppades han på ett angenämt ombyte. Vad Cello beträffar, befann han sig i dag på pensionatet sista dagen och hade sedan morgonen varit sysselsatt med fiske tillsammans med Pensionatskurken.

Ut på planen stormade nu en skara damer. I täten för flocken dansade fröken i sjömansblusen, och bredvid henne syntes jubilaren, fröken Gullan Dykare. De två systrarna klappade i händerna, när de sågo flaggan, men fröken Pylman fäste betydelsefullt på födelsedagsbarnets blus en liten blomma, nyss plockad i gräset.

— Här är det enda du får av mig, sade hon lågt, men fullt hörbart för alla de närvarande. Men denna blomma skall du gömma, barn, ty den har vuxit vid naturens bröst, och jag fäster den nu vid ditt!

Bakom skramlade i detsamma två flickor i vita förkläden med stora brickor, och tillredelserna för kaffedrickningen började.

— Men se, utropade fröken Pylman, flaggan på halv stång!

— Jag kan, anamme mina fattiga styvrar, inte få upp den, utbrast arkitekten förtvivlad. Knuse mej!

Nu tittade verkligen de två virkande damerna upp, ty de hade aldrig hört så märkvärdiga och fula ord från någon av ställets pensionärer. Men arkitekten masserade sina händer efter ansträngningen och tog därefter med valhänta rörelser ursäktande av sig sin hårda hatt sägande:

— Jag har gjort vad jag kan, men nu orkar jag inte mera. Den må sitta, där den sitter. För resten betyder det nog lycka.

— Det har jag aldrig hört, sade damen i sjömansblusen.

Men födelsedagsbarnet såg sig förstämd omkring.

— Det är riktigt hemskt, sade hon, men fick i detsamma syn på värdinnan, som hämtat smeden August.

Denne var liten, krokryggig och svart, men den friska färgen sken genom sotet i hans ansikte. Han dreglade tobak, som rann ner i två strängar på den vita skepparkransen kring hakan. August såg med kännaremin på flaggan och stod blinkande och eftersinnande en lång stund.

— Rädda oss, söte herr August, utropade födelsedagsbarnet och

148