herde mitt bland hoppande och skuttande lamm. De två systrarna Dykare utförde samma glada dans som vanligt bland ljung, hala barr och trädrötter framför honom, och någon av de andra damerna livades av stämningen, varför de togo varandra om livet, gingo i kedja och försökte små danssteg. När sällskapet nått fram till stranden, uppstod bland de damer, som icke förut varit med, en djup tystnad, och de tittade litet generade på arkitekten. Blickarna uppfångades av systrarna Dykare.
— Ack, flickor! Han är vår beskyddare! Han tar hand om våra nipper och väntar bakom en buske som en gentleman. Vi känna honom!
Efter denna livliga försäkran, och sedan fröknarna Dykare avfyrat ett par ögonblixtar mot arkitekten, försvunno damerna under fnitter och glam bakom strandsnåren. Efter en stund mottog arkitekten Gren tvenne händer fulla med ringar, halsband, armband och broscher. Fröken Åvik överlämnade ett litet anspråkslöst smycke av guld i hans hand, såg på honom med sina mörka, vänliga och sorgsna ögon, i det hon sade:
— Snälla arkitekten, var riktigt rädd om detta. Det är mormors guldhjärta!
Hälsande som vanligt, försäkrande och leende som vanligt, gick arkitekten till ro vid busken, avvaktande tittningarna i strandsnåren.
— Ni tittar väl inte, ropade också efter några ögonblick fröken Sonja Dykare, i det hon stack fram hals, axlar och armar.
— Ånej, ånej, hördes arkitektens trygga röst bakom det gröna.
— Inte titta, skrek födelsedagsbarnet muntert och upprepade systerns rörelse.
— Visst inte, å, visst inte, hördes åter arkitektens monotona försäkran från gömstället.
Ännu ett rop ljöd, men denna gång från vattnet.
Det kom från ett par kvinnoröster, vilkas ord knapphändigt fördes fram till herr Gren av vinden. Rösterna klingade på avstånd:
— En riktig gentleman… beskyddare…
151
