endast trädens mörka grönska, men efter att ha vandrat ännu en stund, syntes framme i alléns mynning något vitt. Det var begravningskapellet.
Från den stora gången löpte inga befriande sidogångar; man hade att vandra den beträdda vägen ända fram. Allt mörkare och högtidligare blevo träden, allt svalare luften, alltmera koralliknande det djupa suset, medan kapellet skymtade tydligare och större. Nu kunde man se den svarta porten, nu kunde man skönja katafalken, och där…
Cello tänkte på döden.
Hur ofta hade han icke i sin ensamhet, tyngd av vardagens ledsamheter, små och grå som mygg men med stingande och ettriga gaddar, tyckt sig fatta döden som en svalka och en ro, en vänlig förbarmare och hänsynslös utplånare av allt ont och småaktigt. Han hade även försökt att djupt tänka sig in i dödsögonblickets prövande stund, men bilden ville aldrig komma på beställning. Han hade nog stått vid dödsbäddar och känt den heta smärtan och förtvivlan. Men när sorgespelen voro till ända, när den fridsamma gravkullen var uppkastad, inställde sig milt vemod eller häftig saknad. Det var dock icke så, som om man själv en gång skulle gå samma väg; man kände smärta över att något blivit en fråntaget, medan ens eget jag levde friskt och sunt. Att det var ens egen kropp, som vilade i den svarta kistan, på vars sluttande sidor kransar hängdes, det var omöjligt att fatta.
— Varför gick han ifrån mig, suckade de. Varför gick hon från mig, bäst vi stodo så lugnt på vår trygga strand!
Att jorden kunde öppnas under ens egna fötter i samma stund, man uttalade de vardagliga klagans ord, därom visste nog alla att berätta; alla hade reda på, att det verkligen var sanning, men denna sanning liknade en orimlig och sorgsen lögn.
Några få gånger under loppet av många trygga och frodiga år kunde dock en aning ila till själens undangömdaste vrå. Dessa aningar liknade blixtar, fastän de endast voro mycket snabbare. Om en människa går på en mark i skum nattbelysning, då inga bestämda föremål framträda, utan det hela är dunkelt och grått, kan en kornblixt flämta till. I blinken urskiljes den lilla ån med spången, den gråa eken, det gråa röset, den gråa enen. Så är allt
178
