passera. Hustrun, som verkade så lättrörd och spröd, tycktes även hon hysa en viss tro på framtiden, sedan hon sökt läsa i sin mans ansikte, vad han egentligen trodde och tänkte i dessa olyckans ögonblick. Vid avskedet vände hon sig emellertid till Karl Ludvig, i vars ögon medlidandet talade ett tydligt språk, och bad honom stödja mannen så mycket det var honom möjligt, försöka hålla onda tankar borta ifrån honom. Man kunde icke veta, vad även en stark man som han i ett ögonblicks förtvivlan kunde taga sig till, menade fru Olsén.
Karl Ludvig, som ryste, när han tänkte på vad som möjligen kunde inträffa, lovade, att han, såvitt det vore honom möjligt, skulle göra allt för att uppfylla fru Olséns önskningar. Så snart därför tåget hade lämnat perrongen, började Karl Ludvig att med en fruktansvärd trohet, en vaksamhet utan like, fullgöra det givna uppdraget, och med ett tålamod, som om han varit en pudel vid sin herres sida, följde han herr Olsén hela eftermiddagen. Den ansvarskännande Karl Ludvig var något överhettad i huvudet på grund av egna ekonomiska motgångar och fruktan för framtiden, varför hans fantasi började förstora alla obehag och kom honom att se spöken, där icke några sådana funnos. Medan alltså herr Olsén, för ögonblicket något lättad till sinnes, emedan han skilt familjen från de stora personliga obehag, som voro att vänta under affärernas avveckling, intog en enkel middag tillsammans med Karl Ludvig, bespejade denne med snabba blickar ur sina små björnögon nästan varje rörelse, som direktören gjorde. När Olsén omedelbart efter middagen rest sig upp och yttrat: ”Jag går bara ut på ett ögonblick”, frågade Karl Ludvig genast med en röst, som han bemödade sig att giva en så likgiltig klang som möjligt:
— Vart ska du gå?
— Kommer strax, svarade herr Olsén och blinkade menande med ögonen.
Denna blinkning, som Karl Ludvig under andra omständigheter omöjligen kunnat tolka mer än på ett sätt, verkade nu på honom högst obehaglig, falsk och skrämmande.
— Jag följer mä, sade Karl Ludvig med bestämd röst, och han gjorde även så.
187
