sammetsstaven kramades i din vitnande hand. Möt nu, när han söker eder krets, med ett vänligt krigarleende anden av din namne, vars stoft vilar i den enkla graven under det falnande trädet på den svenska kyrkogården!
26
Tre lättsinniga barns vandring till skolan
Ryslunda sparbank låg icke så värst långt från staden, men var den nu än låg, så nådde ändå dess hotande blixtar lätt fram och förskräckte de tre olyckliga delägarna i Gyllene triangeln, som spekulerat bort det guld, de en gång lånat där med Olséns starka namn såsom avgörande borgen.
— Vi måste beveka dem, vi måste försöka tala till dem, föreslog Cello. De är ju mänskor. Vi måste uppvakta styrelsen alla tre!
— Di ä mänsker, di ä mänsker, ja, erkände den mera misstrogne Karl Ludvig, men di har redan blett brända å så många. Di ska ju svara för andras pengar. Dä ä ju en sparbank. Men vi får försöka!
— De är visst inte några mänskor, förklarade Första fiolen. Det är kallt folk, som inte förstår sig på ungdomen. Gamla människor förstår sig aldrig på ungdomen. Nej, knappast min egen farsa. Jag skulle inte för allt i världen vilja be honom om hjälp till det här.
— Ja, dä förstår ja inte, bekände Karl Ludvig. Han är ju i alle fall din närmaste och käraste släkting. All sin dar!
När en av de små stationerna i detsamma gled förbi, fällde Första fiolen ett märkvärdigt utrop, som han lät åtföljas av en häftig fingerpekning mot ett tegelhus med stor skylt, på vilken stod att läsa orden Järntorps Härads sparbank.
— Vit fläck! Vit fläck, sade han ivrigt.
— Vad ä dä? frågade Karl Ludvig och stirrade såsom en nymornad upp i vännens ansikte.
— Vit fläck, upprepade Första fiolen, i det han pekade på det
194
