Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/203

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Cello hade under samtalets gång blivit något upphetsad; han förlorade ett ögonblick tron på Karl Ludvigs förmåga att rätt kunna gripa kring själarna hos dessa misstänksamma och allvarliga män. Journalisten, säkrare på att ha ordet i sin makt, gick därför fram mot de båda vise männen i det han yttrade:

— Min vän här menar, att herrarna genom att lämna oss andrum gör det möjligt för oss att för framtiden sköta våra ekonomiska åligganden bättre än vad vi nu kunna göra. Den väldiga folkolycka, som dessa förfärliga spekulationer framkallat, berör ju nästan alla samhällslager. Många drömmar ha blivit slagna i grus, och många personer, som vilja vara hederliga, bliva tvingade till nådeansökningar av detta slag. Vi äro icke ensamma om att ha råkat i en situation, vilken man utan alla överdrifter torde kunna kalla prekär, men vi äro verkligen mycket ledsna däröver, jag försäkrar det. Ett par månaders frist är nog för oss…

Cello pauserade ett ögonblick för att skaffa mera luft under jättevingarna på denna albatross till lögn, varefter han fortsatte:

— Ett par månader eller kanhända ännu kortare tid är nog för oss…

— Tio dagars uppskov, hördes åter de båda männens entoniga stämmor. Nytt borgensnamn och tio dagars uppskov.

Första fiolen kände sig nu gripas av en alldeles måttlös vrede över människornas hårdhjärtenhet och bristande förståelse för ungdomen samt för följderna av den kolossala folkolycka, om vilken Cello helt nyss så vältaligt yttrat sig. Den unge mannen tvekade ett ögonblick, innan han talade, men till slut lät han salvan gå, medan Karl Ludvig förfärad vände sig om och Cello häftigt blinkade som en Agablinkfyr för att hejda den djärve talaren.

— Herrarna kan gärna hjälpa oss med det här, tycker jag, sade den uppretade Första fiolen. Såvitt jag förstår, är en bank till för att ta lån uti och att stödja affärsverksamhet. Det vet vi väl alla. Det kan vi väl vara överens om! Jag är jurist, har legat i Uppsala och har mycket väl reda på den här saken. Om nu herrarna i svåra tider inte stödjer sina kunder genom lite tålamod, hur fan kan då herrarna tänka sig, att det ska gå med förtroendet för bankföretagen. Det förlorar ni flera luidårer på än ni tjänar,

199