Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/209

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

rulla i gräset, och så ropa ja efter den: ”Till avgrunden med dig, — frestare! Efter denna stunden är jag en annan.”

— Nå, och han blev en annan, sporde herr Holmén, med någon ironi.

— Ja, det ska jag säga Holmén, att jag stanna i armén något över en månad, och det var allt det lilla jag söp under den tiden. Snälla töser var där också, och för resten var di hyggliga mot mej allesammans. Så sålde jag tidningar åt dom, och löjtnant Olsson sa, att vår bäste tidningsförsäljare det är Albin. Och medan jag mata hönsen en dag, sa majoren: ”Fortsätt bara och glöm inte Fyren.”

Ja hade nog stannat där längre, om inte Luskungen hade varit. Men så blev det, som det blev, och det kan ingen doktor hjälpa.

—— Hur det nu må ha varit med Albin, så måste han emellertid efter detta bliva som en omvänd hand, yttrade herr Holmén. Eljest kommer nykterhetsnämnden att taga hand om honom, och då blir alkoholisthemmet slutet på historien.

— Nej, nej, nej, bröt Albin ut. Låt mej slippa, ärade herr Holmén. Låt mej slippa!

— Det beror på, svarade den allvarlige unge folkskolläraren och reste sig upp. Om en tid låter jag efterhöra hur Albin har skött sig, och skulle då ingen förbättring hava inträtt, så vet Albin fullväl min mening, och att jag även handlar i överensstämmelse med densamma.

När Timglaset i afton med elastiska steg nalkades hemmet, var han visserligen trött men även nyfiken, ty herr Tidlund hade reda på att sonen i dag mottagit ett besök av varnaren, folkskolläraren Holmén. Servitören tänkte på vilken lycka det skulle vara, om Albin en gång kunde bli en riktig människa, som vårdade sin person; han tänkte även på vad han en gång hade hoppats och drömt för den gossens räkning — men det var så länge, längesedan. Medan Timglaset på väg mot hemmet funderade över detta, framsprang i hans huvud en bild från Albins yngre år, när pojken satt i sängen och lekte med en elefant av papp. De blåa ögonen hade strålat, det vita håret hade stått som i en sky. Herr Tidlund

205