gick fram och tillbaka med långa steg, händerna långt nere i ytterrocksfickorna och huvudet framåtböjt. Då hörde han lätta fjät i den åt butiksraderna vettande allén; han varsnade en reflex på ett vitblont hår. Electrical girl stod framför honom.
— Första fiolen förnam i dunklet, att ett par ögon under bråkdelen av en minut forskande riktades mot honom. Det var icke en vanlig ögongranskning; det var blicken från en drunknande människa. Den unge mannen kände en behandskad hand i sin; det var en liten och mjuk hand, som nu hårt kramade hans egen.
— Tack för att du kom, nästan viskade flickan. Vill du lova mig att vara riktigt fast och säker, för jag är det nästan själv nu, när jag fick träffa dig. Vill du följa med mig hem en liten stund, bara en liten?
Första fiolen svarade matt men tydligt, något litet för högtidligt:
— Jag har ju inte äran känna din…
— Det är ingen hemma, svarade flickan. Det är därför jag ber dig komma, för vi kan inte talas vid någon annanstans, där man är säker. Min far och faster är borta till klockan nio.
— Naturligtvis, sade Första fiolen. Var bara lugn, lilla barn!
Den vårdslöse unge tjusaren hade aldrig frågat efter flickans föräldrar eller efter hennes familjeförhållanden. Han visste ju, att hon hette Maj Andersson, och han hade visst hört någonstans, att hennes fader var konduktör. I hennes hem hade han ej heller varit, ty vad som passerat de älskande emellan ägde rum på mera neutral plats; Första fiolen var nämligen känslig för stränga familjeporträtt i den stund, han stod som segrare.
Det var ett enkelt men prydligt hem med soffan och divansbordet, med albumet och ett par gamla jultidningar samt broderiet på väggen, där Electrical girls röda tomtar, grinande i sina vita skägg, höllo varandra i händerna och dansade.
Då de tysta kamraterna tagit av sig ytterkläderna, tände flickan, alltjämt utan att yttra ett ord, lampan i det innanför liggande rummet, varefter hon genast kom tillbaka. Hon slog plötsligt armarna om den unge mannens hals och utbrast:
— Säg, älskar du mig?
Första fiolen, som kanhända icke förrän i dag hade börjat tänka,
243
