— Eländige, hördes direktör Olséns röst. Varför har du dröjt att infinna dig?
Karl Ludvig, som suttit i hissen en hel evighet, var emellertid för ögonblicket långtifrån skämtsamt lagd. Han var nämligen hungrig, och ensamt av den anledningen föllo hans svar något buttra och tvära, fastän han undergivet fogade sig i skämtet.
— Suttet i hissen! Olöckshändelse. Esses!
— Omtala allt, hördes den hotande rösten. Må sanningen vara din ledstjärna!
— Jaha, svarade Karl Ludvig som en snäll skolgosse. Dä va också disse kragarne. Ä sen kom tant Malin. Ja vell ha mat!
Emellertid förklarade omsider den skämtsamme värden Karl Ludvig värdig att bliva medlem av det hemlighetsfulla ordenssällskapet.
— Verkligen urkomiskt, utbrast en liten fet Försäkringsman, som hela tiden lidit svårt under kvartettens prestationer, men som nu njutit mycket av ordensskämtet.
— Stämningen är särdeles god, svarade honom med köld en mycket reserverad Direktörsassistent.
Som till straff för denna höghet och köld, blev emellertid Direktörsassistenten utmanad på armbrytning av sjökapten Tingström, en skäggig sextioåring med stridsglimten i ögat, vilken utmaning den andre antog av fruktan för att icke verka tillmötesgående. Därför hördes efter en stund från ett litet bord i ett av källarens hörn stånkningar och små rop:
— Å en gång till! å en gång till! Tjå, ja. Ääää, lät det från sjökaptenen, vars kraftiga arm darrade som en kompassnål.
— Ääää — å ääää, ljöd det mera dämpat från den reserverade Direktörsassistenten, vars längre arm under förfärliga skälvningar sakta pressades mot bordskivan.
Slutligen hade Cello, Första fiolen och Karl Ludvig, på inrådan av herr Anker och bror Olsén, beslutat att stifta ett konsortium. Herr Olsén erbjöd frikostigt sin borgen på det lån, som för insatsens erhållande av de tre vännerna skulle tagas i Ryslunda sparbank.
— Det skulle glädja mig mycket, sade direktör Olsén, där han bredaxlad och trygg stod framför vännerna. Det skulle
22
