arbetet fört honom åt detta håll. Det var som om han halats dit i ett osynligt rep, och när han hade gått ett stycke, stack Café och Biljard Merkurius ut sin mjölkvita skylt ovanför hans huvud. Cello stannade då.
Emellertid låg fabrikör Anders Åviks stora träslott med de plåttäckta tornen snettemot. När Cello varsnade det stora huset, som han visste tillhörde fabrikör Åvik, såg han i sina tankar som så många gånger förut begravningståget med den sorgklädda flickan, och han hörde i sitt huvud tonerna av Nordqvists sorgmarsch åter spelas av de sex herrarna med höga hattar och svarta vantar. Så är det, tänkte han. Jag dras nästan magnetiskt till hennes hus.
Han kunde icke låta bli att titta upp mot rutorna, och medan han gjorde så, såg han beständigt det bleka flickansiktet med de sorgsna, vänliga ögonen. Samma våg av glädje, som svällde i hans bröst mitt i den smärtsamma begravningsakten, steg på nytt upp inom honom, och en rad av planer och beräkningar drog som flarn för en blåst genom hans huvud.
— Nej, se herr Erlandsson, ljöd då plötsligt en kvinnostämma alldeles vid hans sida. Samtidigt hörde han snabba steg och fraset av en klänning. Cello sträckte på sig, han kände igen fröken Åviks röst och vände sig om. Snabbt uppfångade han blicken, sorgfloret och det mörka håret, blandat med gulltrådar. Men i detsamma tillstötte en annan syn, den han först icke trott höra dit: en stor och tung herre med allvarliga och bestämda drag, långa armar och ben befann sig nämligen alldeles vid sidan om damen. Cello gick baklänges ett par steg för att släppa fram den ovidkommande manspersonen, som han trodde ämnade gå över gatan, men den store herrn stod kvar.
— Får jag lov att föreställa, presenterade fröken Åvik, innan Cello hunnit att hämta sig. Redaktör Erlandsson och ingenjör Planertz.
— Hm, hm, mumlade Cello och bugade sig, i det han avtog hatten.
— Det var herr Erlandsson, som skrev så vackert om min bror, förklarade fröken Åvik med sakta stämma och såg upp på sin tunge följeslagare.
263
