I samma ögonblick hördes en tydlig, nästan skarp knackning på dörren.
— Någon knackar klockan tolv på natten! Det var en evig lögn, sade herr Erlandsson för sig själv, i det han uppmärksamt betraktade dörren.
Då ljödo åter några bultningar, denna gång så tydliga och markerade, att det var alldeles omöjligt att misstaga sig. Knackningarna voro till antalet fyra, och mellan varje slag fanns ett långt mellanrum. Journalisten gick för att öppna men stannade först ett ögonblick i lyssnande ställning vid dörren. Icke ett prassel hördes därutifrån. När han nu vred om nyckeln och gluttade ut i mörkret, fick han se en smal herre av medellängd, med markerade drag och horninfattade brillor på en lätt krökt näsa, avvaktande stå på dörrmattan. Den tunne mannen, som var klädd i svart hatt och svart ytterrock, hälsade och log efter att ha kastat en snabb och forskande blick på Cello.
— Vem sökes? frågade denne.
— Jag söker redaktör Erlandsson, svarade mannen med hornbrillorna. Är detta kanske redaktör Erlandsson?
— Ja, det är jag, svarade Cello.
— Mitt namn är teaterdirektör Billkvist för Revysällskapet, presenterade sig främlingen, som nu stigit in i rummet. Skulle herr Erlandsson vilja vara av den godheten att följa mig till hotellet?
— Ja men, sade den förvirrade Cello. Klockan! Hur har herr Billkvist kunnat taga sig in så här sent?
Cello tog åter upp sin klocka och fann, att den fortfarande visade på en kvart före tolv. Han förstod nu, att den hade stannat.
— Bevars, sade den tunne herrn, bevars! Klockan är bara åtta. Herr Erlandsson vore verkligen riktigt charmångt vänlig, om ni ville följa mig till hotellet. Det är en viktig sak, som jag ville tala om. Det vore verkligen braa vänligt, braaaa vänligt, tillfogade direktören.
— Aaaaaaa — lät det ånyo från violoncellen, och medan Cello lade märke till att spjället ännu en gång kom i det våldsammaste uppror — det formligen dånade i kakelugnen — följde han förvånad den tunne herrn med hornbrillorna ut i den blåsiga kvällen.
272
