häftigare. Plötsligt kreverade hovmästaren, i det han stammande sade:
— Så här! Alltså: två gubbar som resonera. Den ene säger: ”Vad e de för likhet mellan bagare Festerlunds deg och snickarmästare Fryxell?”
Den andre gubben svarar: ”Jo, sirru, bagare Festerlund angriper båda, när de jäser!”
Det blixtrade till av glädje i kamrerns ögon, och han såg hänförd på teaterdirektören, varefter han kastade en triumferande blick på Cello. Teaterdirektören slog hovmästaren på axeln och utbrast:
— Bravo! Nå en idé till en sentimental scen, litet rörande, så där…
Hovmästaren blickade åter ivrigt omkring sig, lik en tankeläsare, som kämpar länge för att nappa fast ett ord eller ett uttryck:
— Jag har tänkt på lilla Hotell Lundkvist. Ska upphöra nu. Många som haft sina bästa glädjestunder där. Många som saknar… Nya telegrafhuset skall byggas där, se. Man tänker sig alltså, fortsatte hovmästaren inspirerad, en sådan här scen. Kulissen föreställer Hotell Lundkvists fasad. Lite skymning på scenen. Några älvor eller en liten flicka eller helst någe naket går fram och sjunger: ”tack för god vakt eller tack för alla ljuva stunder”… Musiken ska vara smekande, se, och så går ridån ner. Långsamt, långsamt, se. Hade tänkt mig det stämningsfullt, se!
Teaterdirektören vände sitt huvud mot Cello, och detsamma gjorde även den långe kamrern. Deras tindrande ögon tycktes vilja säga:
— Se där, en man!
Cello såg även erkännsam ut, och hovmästaren föreföll, som om han i sin förtjusning ämnat gnida skinnet från händerna, eller som om han flått av ett par handskar. Han myste, han stirrade, han strålade.
— Charmångt, herr Edelberg! Mera sådant! Men vi få väl gå ner nu och titta på kaféet! På återseende!
Då de kommo till kafédörren, bakom vilken hördes fallande och stigande sorl av röster, ansåg sig journalisten böra säga en
282
