den bleke, halvt medvetslöse mannen genom gatorna. Stoltz sittande hos chauffören, den han gav vissa råd rörande hastigheten, medan herr Backlund hela tiden höll sitt huvud utanför det lilla kupéfönstret. Men denna händelse var också den enda, som inträffat på långa tider, varför herrar Backlunds och Stoltz' sinnesjämvikt ett ögonblick var nära att allvarsamt störas. Sysslolösheten födde en jäsande lust att disputera, och under dispyterna måste de båda vännerna anstränga sig mycket för att söka övertrumfa varandra.
— Vad fick du till middag i dag, frågade vid ett tillfälle herr Stoltz.
— Kalops, svarade misstänksamt herr Backlund, som förstod att vännen öppnat krig med sin oskyldiga fråga.
— Jag fick kokletter, jag, upplyste herr Stoltz. De smakar måms och kunfekt de, må du tro. Men kalops duger också, om de lagar den rätt. Jag ger mej fasen på att du får kalops mä — vad mä?
— Potatis förstås, mumlade herr Backlund, orolig och förvirrad.
— Se där! Du får den me potatis. Men, ser du, de ska vara morötter i den också. Jag gav mej också fan på, att din kalops var fel.
Till all lycka hade emellertid herr Backlund ett trumfkort, som han från början icke ämnat använda. Då han icke väntat dispyten just på matplanet, kom han först nu att tänka på detta. Den långe herr Backlund drog i de bruna mustaschsvansarna, och med en lömsk blick på den korte och fete kamraten, som häftigt pustande skyndade vid hans sida, mumlade han:
— Vill du känna här?
Herr Backlund stannade på gatan, lyfte upp rocken och pekade på baksidan av byxorna, där en ficka satt. Herr Stoltz kände efter och fann ett hårt föremål dolt bakom tyget.
— Vad tror du det är, mumlade herr Backlund.
— Hur ska en annan kunna veta det, hojtade herr Stoltz generad, ty han kände, att ett dråpslag måttades mot honom.
— Det är hummer, det, svarade herr Backlund, som på morgonen i all hemlighet inköpt en halv burk hummer för att ensam
284
