polskor på, man kan förstås också drilla till valser på den, simfonier, balladärer och annat smått och gott i musikväg. Nå, hur har vi det med musiken här i lokalen? Är det inget intresse för den? Va? Men om man inte bryr sig om fina konster, så ska man väl intressera sig för affärer åtminstone.
— Tjugufem kronor, bjöd en ung man med långt, mörkt hår under en mjuk, bredskyggig filthatt.
— Bättre bud, skrek auktionsutroparen. Det här är ingen vanlig kaffebrännare, det ska jag säja er!
— En mycke hummoritisk karl, anmärkte herr Stoltz, medan ett stilla bifallssorl steg omkring auktionsutroparen.
— Trettio kronor, ropade en annan ung man med långt hår, som var ljust.
— Och en, skrek plötsligt herr Stoltz, häpen över sitt eget tilltag.
Herr Stoltz hade under auktionens gång gripits av en tävlingslusta och ett begär att göra sig gällande, så starkt, att han plötsligt tog risken att fastna för en fiol, som hans hustru i mangelboden säkert skulle fått en hel del besvär med att inlösa och han själv ett ännu mycket större besvär med att spela på.
— Spelar du på fiol? mumlade den försiktige herr Backlund, avundsjuk över vännens handlingskraft.
— Jo jo men, svarade herr Stoltz upphetsad.
— Har jag aldrig hört, sade den misstrogne herr Backlund,
— Det var mest i de flydda ungdåmsåren, upplyste herr Stoltz i vemodigt tonfall men med skräckslaget hjärta, ty det blev en paus i bjudandet på det lilla instrumentet, som alltjämt blänkte i auktionsutroparens hand.
— Trettiofem, ropade Cello, som icke visste, varifrån han skulle taga pengar att inlösa instrumentet med, fastän hans bud icke var så högt. Cello var emellertid besluten att gå till femtio, därvid fullständigt handlande på Guds försyn och i vänskapsvansinne.
— Femtio, bjöd plötsligt den unge mannen med det svarta håret, tydligen en musiker, som visste vad instrumentet var värt,
— Bravo, lät det från auktionsutroparen. Klingar grant, sa Pickelin! Nästa bud!
286
