— Herr Syk hade verkligen förr haft ett ovanligt minne, och ännu påstods det, att han kunde läsa tidningar. Men han besvärades dels av någon dövhet och dels av en ovanligt ihållande hosta, som tycktes fylla hela universum med sina skrällar, när den kom. Till detta kunde läggas obehaget av den gamla systerns nervösa äregirighet; hon hade nämligen blivit något bortskämd med dessa på de senaste åren regelbundet återkommande intervjuerna av stadens äldste, och den gamla fröken oroades något över att äran kunde flykta sin väg, varför hon gjorde allt för att den åldrige jubilaren skulle stråla av sin berömda vigör, vara klar och duktig, kunna besvara frågorna och berätta något minne, helst en anekdot om biskop Fahlerantz eller Karl Johan. På detta sätt uppehöll systern en seg tvekamp med förgängelsen. Modellsnickaren Syk hade ju enligt naturens lag åldrats ett år för varje intervju och hittills lyckats hålla sig väl uppe, men ju flera år som tyngde honom, ju svårare blev det naturligtvis för den ärevördige gamlingen att svara fullt tillfredsställande, när intervjuaren kom.
— Nå, herr Syk, hade Cello i dag frågat, kommer herr Syk ihåg det gamla rådhuset?
Men journalisten hade icke fått något annat svar än ett nytert blinkande med två små vattniga ögon, allt medan den gamles käftar oupphörligt tuggade.
— Herrn frågar om rådhuset, skrek den ivriga systern.
— Jaha, jaha, gnällde äntligen jubilaren. Jag minnes herr borgmästaren och friherren Achates Braken — Braken…
— feldt, sufflerade systern.
— Ja, Brakenfeldt, jaha, jaha.
— En fin och kvick man, vrålade Cello, ty friherre Achates Brakenfeldt tillhörde stadens helgon.
Gubbens ansikte ljusnade, och journalisten tänkte: nu kommer han minsann med en liten anekdot! Men i detsamma började modellsnickaren att hosta: Ahåjähåj. Ahåjäbåjähåj. Ahåj ähåj ähåj.
— Min bror är en liten smula förkyld, men annars är han kry som ett vinterny, försäkrade den oroliga systern, medan åskan pågick i rummet.
293
