Ensam hon får sitta uti tjället,
medan ni med sång och skämtsamt glam
roa er och glädjas uti stället.
Hon har plikten, tung och allvarsam.
Tänk på henne uti hemmet gärna!
Lillen gråter, hennes käraste klenod,
medan ni för idealens stjärna
höjer skål på skål, som skingrar sorgset mod!
— Tack, Nedre Befallarebroder, för din vackra och härliga sång, ropade Ordförande-Befallaren och höjde sitt glas på nytt. Jag ber alla stjärnbröderna att deltaga i en skål för våra kära, vilka långt borta från denna krets kanske just i detta ögonblick bära pliktens tunga. Leve kvinnan!
— Leve kvinnan! Ädel Syftning, hördes åter de festliga ropen. Men hade nu verkligen de gifta stjärnbröderna och i synnerhet den lille mannen med honungsfalsetten och barnpekfingret känt och tyckt i överensstämmelse med diktens anda, då hade uppbrott omedelbart skett och alla hade störtat hem till modern och barnet. Men i stället fortsattes festligheterna, och ingenjör Planertz skar ännu en liten lager genom att uppläsa en anekdot om ett par sängresårer. Medan emellertid broder P. ett ögonblick avlägsnade sig, passade den färske stjärnbrodern från Stockholm på att berätta en historia om en tjock sjökapten, som skrämde vettet av en städerska genom att kläda sig i korsett. Den nye berättaren lyckades utomordentligt väl, applådsalvorna rungade i samma stund, som stjärnbroder Planertz åter gjorde sitt inträde. Hans avundsmän sågo honom redan avsatt från sitt ämbete som broder M.G., men de hade icke riktigt gjort klart för sig, med vilken grundlighet Planertz gått till sitt värv. Den hotade Muntergöken upptog nämligen ur västfickan en hittills dold reservhistoria, som handlade om en fästman, som av misstag bjöd sin fästmö på laxerkonfekt.
I ett slag hade stjärnbroder Planertz återerövrat ett visst anseende som Muntergök i logen Ädelstjärnan.
Allting lyckas, om man går metodiskt tillväga, tänkte den tunge
309
