eftermiddagstjänsten på en ömfotad kypare och skyndat sig till skådeplatsen, ett par aktörer samt den unge dörrvaktaren Isidor, vilken var så intresserad, att även han måste blanda sin röst i denna orons kör — av dessa personer var publiken framför orkesterskranket sammansatt i det ögonblick, då man provade Hotell Lundkvist i halv belysning.
— Fortfarande för mörkt, sade hovmästaren, vars ansikte ryckte, och vars händer arbetade, som om de tvinnat blånor. Jag tror, det är för mörkt.
— Jag tycker också, att det är för svart, utlät sig den orolige Cello.
Det avhuggna huvudet började nu att sakta tala, under en sorgsen klippning med ögonlocken:
— Better att ha fållt lys, fållt… Den melodi är också så fordammet sentimental. Hele publiken såve und schnarke såå!
Vid dessa ord lade sig huvudet på sned, slöt ögonen och dog.
— Sköt kapellmästarn musiken, ropade kamrern irriterad. Ni kan väl begripa, att det är för svenskar vi ska spela och inte för polacker. Ni känner inte till vårt svenska kynne alls. Förlåt, jag säger det!
Det avhuggna huvudet svarade lugnt och stilla:
— Jag micka gott känner vårt svenske folklinne — spillet i restårangträdgårder månge år — det skall vare ritsch, ratsch, vielerbong. Nog sentimental i börja på kvällen, men sedan bliva det ritsch, ratsch. Och på paus krekas in pianino und slå soda- wasser in violoncello — det vara svenska folklinne! Mere lys! Ach ja!
Härefter rullade det vemodiga huvudet ned och blev osynligt för publiken.
Restaurang Lundkvist, som i skymning tett sig som ett begravningskapell under täta åskskyar, framträdde nu i halv dager något klarare och tydligare. Det liknade ett litet kulet häkte, och kunde icke väcka varma erinringar om för länge sedan flydda kvällar med sorlande toddylag och vackra värdshusmamseller. Vid en blick på byggnaden kunde man snarare vänta att få se en uniformerad myndighetsperson träda ut ur porten, spika upp en kungörelse på väggen eller läsa upprorslagen på trappan.
323
