Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/334

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Under detta ganska brutala utbrott, som ryckvis framkallade skratt eller mörka blickar hos polacken, stoppade den lille kapellmästaren ned fotografiet i sin plånbok och återfick sitt lugna, melankoliska uttryck i det runda månskensbleka ansiktet.

— Nej, mina herrar, till saken, slog plötsligt Broman om. Vi skulle väl till med Hotell Lundkvist nu!

Han reste sig upp och talade, som om han talat om en affär, medan han gjorde försök att avskaka alla verkningar av de enkla festligheterna hos journalisten.

— Jag har ett genialiskt uppslag beträffande restaureringen av scenen med Hotell Lundkvist. Jag ville nämligen föreslå, att jag finge spela en gammal krogkund från Hotell Lundkvists stora dagar, och denne toddygubbe skulle sjunga en sång om vad han upplevat på det utsökta matstället. Den skulle göras rolig. Men vad! Du, unge pennfäktare, kastar vilda och bestörta blickar på mig! Du menar: vilket andligt förfall med denna självpåtagna, konstnärliga uppgift! Ja, yngling! Men toddygubben är ett barn av min kärlek. Den är tillkommen för min hustrus skull… Jag svär dig, gosse, att jag gärna gjorde något ännu värre för att rädda henne från — pja — från olust och ledsamheter. Haha! Så här ungefär:

Och jag
förlorade för denna kvinnas skull
så gärna all min härlighet och rang.
Ej solen mer min ära skall bestråla
ej purpra mer den ädla trupp, som tillbad
mitt leende…

Snart syntes de tre herrarnas huvud ihoplutade över skrivbordet, och över de tre brustna geniernas så olika skallar svävade ingivelsens duvor i täta ringar.

— Ja, ja, sade den lille kapellmästaren. Und så lägger vi in en lille trumpetschkräll und bastrumme, när han taler om, att han blev utkastet. Bravo! Det går gut!

Sedan nu planen till hotellets restaurering var skisserad återgingo de tre herrarna till glaset. Men efter en stund fick den lille

330