Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Inte ho, sade Karl Ludvig med larmande röst på sin breda dialekt. Inte ho! Nej, dä va alltså faster Susy, som va geft mä en trävaruhandlare från Nörrland. Mä trävaruhandlarn hade Susy e doter, men så dog maken, dä vell säja, att trävaruhandlarn dog. Faster Susy gefte om sej mä en brandmästare, som hette Plym, å dén brandmästarn hade en morbror… alltså blir dä…

— Du milde, mumlade Cello. Hur känner han henne, och vad är det han talar med henne om?

I detsamma fick Karl Ludvig syn på sin vän, och rusade genast fram till Cello, släpande den skrattande garderobiären med sig i armen.

— Cello, skrek Karl Ludvig. Får ja säja en sak! I känner väl varandra förut?

— Ja visst, svarade Cello, i det han hälsade garderobiären.

— Vet du va, började Karl Ludvig. Ja feck se fröken Tullings namn av en händelse, när ho spela mä i sista akten, du vet. I förra vecka, du vet. Cello! Ja kunde inte låta bli å räkna ut… Vet du va? Gessa?

— Jag kan inte, svarade vännen skrattande.

— Vi ä släkt, skrek Karl Ludvig med vidgade och strålande ögon.

Kamrer Kalm och direktör Billkvist nalkades hastigt. Ett buller och gnissel dövade för ett ögonblick alla andra ljud på perrongen, den skådespelartruppen nu skyndsamt lämnade för att stiga på tåget. Vita ångmoln stodo som sommarskyar omkring de springande och ropande resenärerna. Direktören fattade Cellos hand och bjöd honom farväl i samma ögonblick, som kamrern lutade sig ned till direktörens öra och väste:

— Broder, det är en sak, som jag måste säga, innan vi lämnar den här platsen. Jag har burit på det hela dagen, men var gång jag ämnat tala om det, så har något kommit hindrande emellan.

Han stack in guldtandpetaren i munnen.

— Så säj, så säj, påbjöd direktör Billkvist med en viss hetsighet.

— Ta det lugnt, broder — quivivivivi — tillrådde kvittrande kamrern. Lova mig att vara lugn!

— Jag är lugn! Va i…

— Min vän! Moder Svea har i natt —


345