Hoppa till innehållet

Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

i vilka minnesbilder även den samvetslösa tjuven med de glittrande, osäkra blickarna skymtade fram.

Cello, som gått med till hälften sänkta ögonlock, hade just nu hunnit till ölstugan Tunnan, då han plötsligt tittade upp och fick se samma mörka och flackande blickar under en mjuk karlhatt. Han höll nästan på att stanna. Vid ett trottoarbord satt en person vid en sejdel öl; hans ansikte bar ett svart, spetsigt helskägg, och han var klädd i mörk ytterrock samt hade en bredskyggig slokhatt på huvudet. Främlingen var hittills den ende, som vågat taga risken av att sitta ute i den råa luften och njuta av sin bägare öl under ett lagerträd.

— En gång till, sade Cello för sig själv, medan det brann till i honom. En gång till måste jag se!

Han gjorde helt om, och när han andra gången tittade på mannen, som hastigt forskande såg tillbaka på den förbipasserande, påskyndade han sina steg och rusade in i den lilla telefonkiosk, som fanns tillgänglig vid rockvaktmästarens stol i ölstugans tambur. Han beställde polisstationen och bad att få tala vid överkonstapel Björk. När denne svarat hallå, yttrade Cello med ivrig röst:

— Det är Erlandsson på Kuriren. Utanför ölstugan Tunnan sitter en karl just nu, och jag kan nästan svära på, att den mannen är tjuven, som begick den bekanta stölden vid pensionatet Koludden förra sommaren. Men, överkonstapeln, kom ihåg mig, när allt är klart!

— Kommer, svarade överkonstapeln. Genast!

När Cello åter kom ut på gatan hade den misstänkte mannen vid lagerträdet redan betalat och gått sin väg. Överkonstapel Björk anlände nästan på ögonblicket tillsammans med två andra civilklädda herrar, båda med öppna ytterrockar, stora käppar och väldiga mustascher, och de kraftiga myndighetspersonerna funno herr Erlandsson ilande fram och åter på trottoaren.

I sällskap med överkonstapel Björk och herrarna i de öppna ytterrockarna jagade Cello en stund gata upp och gata ned. Men jakten gav intet resultat, varför journalisten återvände till redaktionen, där han fann den hetlevrade notischefen sitta vid sitt bord.


379