Men jag önskar bara din lycka, min lilla dotter, hade fru Åvik fortsatt, därvid glömmande att tala med skiljetecken. Hon hade lagt dotterns mörka huvud mot sitt bröst, och de sutto länge så i en skymningsstund. Märta förvånades över att alla dessa betraktelser, all denna ömhet och alla dessa öppenhjärtiga samspråk voro förgäves, ty på nästan oföränderligt samma sätt avslutades alltid de förtroliga stunderna. Fru Åvik, född Tabell, manade dottern att pröva sig själv och att göra sig beredd att mottaga en präktig man, den hon i grund och botten säkert höll av.
Men ännu hade Märta i minnet, vad den märkvärdiga fröken Tornej förutsagt, och för varje dag blev hon alltmera fången i den föreställningen, att en riddare skulle uppenbara sig i slutet på maj eller senast i juni månads början för att rädda henne från alla ledsamheter.
— Goddag, fröken Märta, hälsade ingenjör Planertz, vars tunga figur under flickans promenad i allén plötsligt spärrade vägen för henne. Är fröken Märta ute och går!
Fröken Åvik besvarade hälsningen med den största vänlighet, men alla hennes känselspröt sattes i rörelse, och hon kände på sig, att detta samtal, som började så enkelt och vardagligt, skulle sluta med ett avgörande. Hon anade, att ingenjör Planertz icke mött henne av en händelse. Flickan såg upp i hans stora ansikte med dess starka käkar och de envisa, kalla ögonen. Inom fröken Åvik kokade så sakta en vrede upp. Hon lät den icke slå ut för att kanhända snart bli kvävd, utan i stället samlade hon dess lågor och läto dem värma henne till motståndskraft och mod. Hennes skenbara villighet liknade en fånges, som iakttar ett stilla, tåligt uppförande i avvaktan på det lämpliga ögonblicket att göra sig fri.
Fröken Åvik vandrade nu med ingenjör Planertz vid sin sida sakta genom allén, vilken ledde genom staden ut till Källberget. Ingenjör Planertz hade tydligen beslutat sig för att vara underhållande, och Märta Åvik svarade med glada ”nej, tänk”, ”å bevars”, ”så egendomligt”, ”så lustigt”.
— Har fröken Märta galoscher på sig? frågade den omtänksamme herr Planertz. Så länge man ännu befinner sig i den del av allén, som går i en sträckning ungefärligen mellan Kyrkan och
388
