inte så noga kan veta. De har väl sitt hemliga att kämpa med också, precis som alla andra. Särskilt ifall de, som jag nyss sa, har flera avdelningar, så att en avdelning vill vara tjyv, en annan avdelning vill vara fin karl och en tredje avdelning handla rätt mot medmänniskorna. Då är det nog psykologiska problemer, så som man säger. Zola skulle nog kunna skriva om det där. Han skulle också, precis som alla andra. Särskilt ifall de, som jag nyss sa, har flera avdelningar, så att en avdelning vill vara tjyv, en annan avdelning vill vara fin karl och en tredje avdelning handla rätt mot medmänniskorna. Då är det nog psykologiska problemer, så som man säger. Zola skulle nog kunna skriva om det där. Han skulle nog också ha kunnat sätta ihop en bok om lille Bitter, som vi kallade honom.
— Bitter? frågade Cello. Vem var det?
— Ja, det var väl före herr Erlandssons tid, det där. Där ha vi verkeligen en psykologiens stora gåta. Jo, det var så, att en massa inbrottsstölder blev förövade i stan, och ingen kunde begripa, vem som gjorde dem. En gång var det timmer, som blev bortfört. En annan gång var det snickeriredskap och tjärpapp. En tredje gång var det målarfärger, penslar och alla sådana där tillbehör. En fjärde gång var det tapeter, och sedan blev det lugnt en lång tid, ända tills en dag det kommer en möbelhandlare rusandes hit och talar om, att han blivit av med möbler i ett magasin; det var såna där fabriksmöbler.
Nu var det så, att ingen strax kunde sätta alla de där stölderna i sammanhang. Vi gick där och passade på, förstås, och nosade överallt, så gott vi kunde, men det var omöjligt att få spaning på tjyven. Till slut skedde ett inbrott till, och den gången var det en bosättningsaffär, som hade fått släppa till en hel del saker. Då tänkte jag, att här ha vi väl att göra med en och samma person, så konstigt det än ser ut. En gång stog jag på trappan, när ett fruntimmer kommer skrikande och pekar bortåt Vattenbärargränd: ”Ta fast tjyven”, ropade hon. ”Han har stulit av mina linneartiklar.” Fruntimret, som ropa, var en vitvaruhandlerska. Herr Erlandsson kan tro, att det blev fart i bena på mig. Tjyven tog vägen utåt stans norra gräns, emot Källberget, herr Erlandsson vet. Men här försvann han plötsligt. Jag tog emellertid reda på alla, som bodde där i trakten, och till sist fick jag kiken på ett litet snyggt envåningshus med frontespis. Det såg så rart och nätt ut. Kan nu herr Erlandsson tänka sej, vad som hade skett?
— Jo, det anar jag. Han hade…
— Han hade stulit ihop nästan hela huset. Det var en dräng
413
