slutade överkonstapeln sin berättelse, som vi kallade honom för Bitter. Han grät mest hela tiden han berättade det, och han fråga oss, om inte kärlek var förmildrande omständigheter. Karlen hade verkligen inte varit straffad förut. Han slapp just inte så lindrigt undan, och huset förlora han, och flickan förlora han. Hon gifte sig nog med lagerbokhållaren, tänker jag. — Se, detta är kvinnan igen. Där har vi henne igen! Herr Erlandsson har väl läst Giftas?
— Jo jo men, svarade Cello, vars tankar på grund av Jättefilosofens upprepade tal om kvinnan och kärleken vandrade bort till fröken Märta Åvik i det stora träslottet med de plåtbeslagna tornen. — Nu till artikeln, bäste herr Björk, avbröt emellertid journalisten.
Överkonstapeln reste sig då och tog fram en polisrapport, som han överräckte till Cello. Denne satt en lång stund fördjupad i arbetet med artikeln och gratulerade sig till att ha erhållit saken i första hand; han kunde ju till och med skriva att ”en av denna tidnings medarbetare” varskodde polisen om tjuvens närvaro i staden.
Men trots att Cello var tillfredsställd i det rent journalistiska, hade likväl Far i Skåpets infångande kommit bilden av Märta Åvik att mera levande än någonsin stå upp i hans hjärta, och med denna bild stod även sorgen upp. Sedan han sagt godnatt till överkonstapeln och kom ut på gatan, började den unge mannen grubbla över kärleken och livet. Han tänkte även en smula på den ömklige Bitter, vars kärlek var så stark och hänsynslös, att han för den kunde offra heder och ära, nätters och dagars mödor. Det var icke troligt, att Cello orkat utföra ett liknande jätteverk: upp tidigt om morgnarna och beskriva Östra stationens ombyggnad, intervjua en grosshandlare om apelsintillförseln, skriva nätta kåserier om de små kolonibarnen, notisera anländande vedskutor, göra begravningsreferat; sedan på kvällen bära sten, hyvla och såga, spackla och måla samt slutligen vid nattens inbrott gå ut för att stjäla tapeter, köttkvarnar, durkslag och möbler.
I detsamma hörde den grubblande unge mannen ett rop bakom sig, och då Cello vände sig om, såg han Björks väldiga huvud avteckna sig mot kvällshimlen. Det var tydligen han, som hade ropat.
416
