sade omkring guldhjärtat och den glädje, hon skulle bereda Lilla Mussy. Vilken han?
Miniatyrdamen antog nu en beskyddande min, hon reste sig på tå och klappade sin väninna på håret.
— Du är ett barn, sade Glada Kalle högtidligt. Kan du säga mig vad det är, du har i handen?
— Det är ju guldhjärtat.
— Ja, det är det. Men det är något annat också. O, du oförståndiga, huvudlösa barn! Det är ju en blank metallvara, vetja!
Märta Åvik teg. Miniatyrdamen fäktade med sina korta armar och handskarna fladdrade som fåglar kring fröken Åviks huvud, när hon hörde väninnan säga:
— I dag har träden slagit ut. Var han mörk eller ljus?
— Han var mörk. Det var han.
— Nå, fortsatte Glada Kalle med profetisk stämma:
I dag har träden slagit ut. I dag har det kommit en mörk karlsperson till huset. Den karlspersonen hade en blank metallvara med sig. Nå! Vad säger du om det?
Märta Åvik avbröt Glada Kalle och drog henne hastigt bort till fönstret.
— Kanhända det inte är för sent, sade hon. Nej, titta! Därborta alldeles under Café Merkurius‘ skylt går vidundret. Nej, inte den där i gråa rocken! Den där spensliga, han som hälsar nu!
— Mörk var han verkligen, konstaterade miniatyrdamen i yttersta spänning.
De båda väninnorna höllo sig ett ögonblick tysta, varefter Märta Åvik, som sökte erinra sig alla delar av fröken Hanna Tornejs spådom, yttrade:
— Inte har väl den hyggliga filuren något svart arbete i alla fall?
Glada Kalle tog sig en ny funderare.
— Var han journalist, sa du?
Märta Åvik jakade och väntade på Glada Kalles tolkning av sierskans förutsägelse. Efterhand klarnade väninnans anlete, och plötsligt sprang miniatyrdamen upp, helt belåten över att ha funnit oraklets spådom i alla detaljer riktig.
— Trycksvärtan och bläcket, utropade hon triumferande.
429
