de skickade mig hit. Se jag skall lämna ett brev, som jag fick hos Åviks i dag på morgonen, då jag stabbade ved.
— Ska det vara svar på brevet, frågade Cello.
— Tror inte det, svarade Timglasets son, som något vacklade på benen.
Albin hälsade och gick långsamt över gatan. Cello slet upp brevet, vars innehåll han slök med ögonen och läste igenom fyra gånger på varandra:
—”…det är i en sak, som även rör Eder tidning. Vill ni vara av den stora godheten att svara mig i telefon eller också klockan tre i dag på eftermiddagen, då jag skall skynda mig över Klosterparken—” mumlade Cello och kastade undrande blickar omkring sig. Men var tusan är ingenjör Planertz någonstans?
Med ett tankfullt uttryck i sitt anlete tittade han upp, och kom därvid att ännu en gång kasta en blick på den väldige budbäraren, som nu vänt sitt rödbrusiga huvud mot solen. Det sken som en lanterna.
Skulle den där möjligen vara en kärleksbudbärare, tänkte Cello. Ser alltså en kupidon ut på det viset!
Och han invaggade sig i dåraktiga förhoppningar, medan han promenerade gatan fram, glömsk och otacksam mot Far i Skåpet, vars svarta gärning lett till detta märkvärdiga möte. Ingen kunde heller begära, att herr Erlandsson skulle fundera något närmare över den omständigheten, att både olycka och sorg, brott och förfall inställt sig såsom ett slags faddrar vid vaggan, där hans nyfödda lycka nu sakta tycktes slå upp sina ögon.
55
Smedjan och Trädgården — Junker Morgonröd och Nattens Drottning
— Jag undrar, om jag vågar anförtro er något, sade fröken Åvik när de träffades i Klosterparken.
— Mig, svarade den unge mannen med majestät. Jag är tyst-
437
