rerna genomforo på den skramlande kärran. Albin, som fått sin vita skäggstubb avrakad, tedde sig tämligen snygg, där han satt vid den prydlige herr Holméns sida, skakande åt alla håll vid åkdonets krängningar. Resenärerna kommo i häftig beröring med varandra genom kärrans oregelbundna gång; dessa två så olika huvuden, Albins grova med de vita hårtestarna i det röda ansiktet och herr Holméns finare med askblonda små mustascher och sunda rosor på kinderna, slogos ibland tillsammans i en och annan vägkrök eller vid passerandet av en fördjupning i landsvägen.
— Om jag kunde begripa, Holmén, sade Albin i en ton, som kunde kallas ödmjuk, fast den storvuxne mannen alltid glömde att använda titeln av herre — om jag kunde begripa, varför jag ska fara till det där hemmet? Jag tror aldrig, att det blir någet utav det, för om jag låter bli å supa, medans jag är där, så blir jag väl alldeles tvungen till å supa, när jag kommer tillbaka. Jag måste väl ha det i alla fall?
— Tänk icke över dessa saker, yttrade herr Holmén och såg styvt framför sig med milda men fasta ögon. Overlämna detta i händerna på dem, som bättre fatta dylika ämnen. Albin har endast att under den närmaste framtiden följa anstaltens föreskrifter, och han kommer på denna plats att genom lämplig vård bliva avvänjd från rusdrycksbegäret.
I detsamma dunkade Albin till herr Holmén med sitt stora huvud, varefter han svarade:
— Jag ville riktigt parera med Holmén. Ja, ursäkta mej, men jag ville riktigt parera, att inte det går.
Folkskollärare Holmén svarade icke på en stund, men det föreföll, som den unge pedagogen övertänkt ett litet tal, lämpligt att framsäga i samma ögonblick, som han i anstaltens vård skulle överlämna den fallne reskamraten. Herr Holméns huvud dunkade nu till Albins väldiga klot under den grova sportmössan, men stöten tycktes icke störa den i tankar försjunkne läraren. Han satt och sökte efter starka och bevekande ord, men icke en blixt i de blåa ögonen tydde på, att ingivelsen ännu hade kommit. Framför de åkande låg en dal och bortom dalen svarta furutaggar i en ring kring en fjärran sjö, blank som en silversked. Små runda moln seglade fram på himlen så ledigt och fritt mot det blå, att det
445
