de lån, som han efter hemska mödor och förödmjukelser lyckats erhålla för att kunna reparera sin ställning, växa med en rent kaninartad yppighet, som tycktes skvallra om riktig drivhusvärme. Bittra tankar hade därför herr Holmén bestått fondmäklaren utan att tänka på att han först borde vända förebråelsens spjut mot sitt eget hjärta.
När folkskolläraren nu plötsligt stod öga mot öga med den bleke Petrus Anker i den gamla ulstern, hade han också ett ögonblick känt vredens låga flamma upp, men den dämpades strax, då han hörde denna röst av ve och mörker tala. Dessutom blev Holmén oroad, av ulstern och det lilla mjölkglaset, vilka båda ting i detta sammanhang verkade fantastiska och skrämmande.
— Goddag då, herr Anker, hälsade herr Holmén. Hur står det till?
Fondmäklaren såg forskande på folkskolläraren och svarade efter ett ögonblicks tystnad:
— Med mig är det allt väl. Jag endast önskar, att det vore så med alla. Jag har fått mitt.
— Det har jag också, svarade herr Holmén och 1og matt. Jag undrar just, om Västerviks Sågblad gick upp, sedan jag lämnade dem? Det kan jag just undra.
— Sågblad, röt plötsligt fondmäklaren och höjde sin darrande hand mot det låga taket. Västerviks Sågblad! Nämn icke dylika förbannade ord och säg för resten ingenting om aktier, ty sådant skall vara dött för mig.
— För mig är det inte dött, svarade herr Holmén med en röst, vari vemod och förebråelse blandade sig till ett sällsamt välljud. Nej, det är minsann inte dött alls!
Han visade på högra sidan av bröstet med en liten gest, som den av egna tankar upptagne fondmäklaren icke lade märke till. I bröstfickan hade herr Holmén föregående dag lagt in en avis från Sparbanken, i vilken med klassisk klarhet och nordisk kärvhet i förening meddelades, ”att på Edert lån förvänta vi en avbetalning innan den 16 ds, efter vilket datum, om icke uppgörelse äger rum, vi komma att vända oss till borgensmännen”.
Fondmäklaren drack en liten skvätt ur mjölkglaset och stirrade en stund framför sig. Herr Holmén lade den ombundna foten
452
