trolleriapparater, ty redan då började jag att få en annan livsåskådning, än jag haft förut. Jag tänker nog, att det är en hel del människor, som nu har fått andra synpunkter på livet, än de hade då.
— Förvisso! Men fastän jag ju givetvis icke tvivlar på herr Ankers ord, förvånas jag likväl över att vännerna verkligen kunde vara så lågsinnade, att de icke bjödo herr Anker vidare. Var det verkligen så? Jag intresserar mig nämligen för människohjärtat, sade herr Holmén.
— Kan väl hända, erkände Anker, att jag alltjämt kunde bli bjuden på ett och annat ställe, men det var ingenting att räkna. Och med placeringen blev det allt något annat. Jag fick sitta så långt nere, att jag såg ansiktena på värdfolket så små som två rädishuvuden. Och en gång satt jag på en inflyttad pianostol i korsdrag vid en familjehögtid. Det skulle aldrig ha kunnat hända under de glada dagarna. Men rätt åt mig! Jag tackar för att jag fick bliva den ytterste. Den främste ville jag icke vara. O, nej! Så sprack bankirfirman, och jag måste ut att prövas och lida. Det var, må herr Holmén tro, många olika yrken jag fick arbeta uti, innan jag äntligen blev sjuk och kom hit.
— Är herr Anker mycket sjuk? frågade herr Holmén.
— Det är vad man kallar för neurasteni, det vill säga, man lider svåra kval, utan att man egentligen vet varför.
— Ah, sade herr Holmén med en klar blick i sitt sunda ansikte, där blommor syntes, en på varje kind. Ah, då är det ju bara inbillningssjukan då!
— — —
Trygg, frisk men förvånad, hade folkskollärare Holmén lyssnat till den exalterade medmänniska, som satt i sin underliga rock framför honom och talade i en ton, som ibland påminde om predikantens. Den långa figuren kliade sig nervöst i det vitkrulliga huvudet och nöp ibland i sin krumma näsa, medan han berättade. För tillfället stod han emellertid på golvet; hans händer hade fallit ned vid sidorna, och han stirrade med ett uttryck av vildhet framför sig. Som folkskollärare Holmén icke anade, att de ord han helt nyss fällt om inbillningssjukan, hade framfött en sjudande vrede i fondmäklarens bröst, satt herr Holmén helt lugn, än tittande
454
