att han skulle återtaga Florinus i tjänst, om denne lovade att bättra sig, varjämte han påpekade, att han toge honom tillbaka uteslutande därför, att en kär anförvant fällt förböner för den slarvige ynglingen.
När herr Stoltz fick höra detta, reste han sig upp ur sagosoffan och sade med utsökt artighet, vänd till tant Babba:
— Jag tackar på mitt eget och å min sons vägar.
— Mange tak, svarade tant Babba.
— Är damen ifrån Amerika? frågade herr Stoltz, som urskilt ett främmande tungomål.
— Nej, ifrå Danmark. Och nu är den saken klar, avgjorde Karl Ludvig och reste flera gånger på kroppen, som om han genom dessa häftiga rörelser sökt draga upp herr Backlund ur sagosoffan och få de båda besvärliga herrarna att avlägsna sig.
— Jag har en bror i Danmark, mumlade herr Backlund.
— Där lögst du nog, morrade herr Stoltz, som just tänkt att säga precis detsamma. Ett mycke präktigt land i alla anseenden. Stårslagna utställningar. Och ett som ett annat!
När tant Babba hörde den fete och korte herrn tala så artigt om det land, som nästan blivit hennes andra fädernesland, skyndade hon genast bort till sin väska och framtog därur tvenne i silkespapper inslagna slickepinnar, den ena med inskriptionen Tusind kys och den andra med devisen Til lykke, med vilka vängåvor herrar Backlund och Stoltz äntligen avlägsnade sig, medan Karl Ludvig guppade framför dem, som om han skulle ha sjasat ut höns genom en grind. I dörren vände sig herr Stoltz och sade:
— Får ha den äran att lyckönska med en god jul!
När de båda vännerna efter att ha räddat Florinus Stoltz hotade anställning såsom vaktmästare på Mekaniska verkstadsaktiebolaget kommo ut i vinterdiset, ställde de sig under en lykta för att undersöka gåvorna. Härvid frågade herr Backlund lågmält:
— Vad står det på din? Står det något, va? På min står det Till Lycka.
— T, u, s… stavade herr Stoltz. Såvitt att jag ser rätt med ögona, fortsatte han förvånad. Det står en svårdåm på min!
485
