på armarna, det var så att han likna en bläckfisk, när han höll på. Sen gäspa han och sträckte på sig och sa, att han skulle gå sin väg, för ni vill väl inte hjälpa mej, era slavar, sa han. Jag ska gå bort till inrättningen, sa han, och han menade fattighuset, och så kröp han ut ur stacken och morra hela tiden som en hund, och håret vinka ovanför hatten. Vi fråga honom, va han hette, och han svara, att han ville inte säga det, för då skulle vi bara bli generade. Men till sist sa han, att han hette greve Sture, och att hans förfäder hade haft lika många gårdar, som han själv hade löss, och så gick han sin väg och sjöng, så att det eka mellan träna. Vi stog och hörde på, och han hade en klar, grann röst, men till slut hörde vi honom inte mer.
Men han fick nog logi i något uthus på fattiginrättningen, och han hade väl somnat från pipan, för på natten hände någet, så att alla kunde bli förskrämda. Jag låg vaken och kunde inte sova, men då fick jag se en röd fyrkant på ena väggen, men när det rörde sig i den, begrep jag, att det var inte månen, så att jag gick upp ur sängen, och då fick jag se, att det brann bakom skogen, och det var fattighuset.
Jag opp och allesammans de andra alkoholisterna med och vi ut allesammans på hela Hotellet här, och det var till att hugga in, för det brann riktigt. Det var en låge, som stog ur taket precis som en röd flagg, och så stack där ut en annan låge ur ett fönster, lika så lång som ett metspö, och rätt som det var, knallade det till, och då fick vi se, hur takstolen låg där som röa giller, och röken var gul som smör. Så kom de försent från byn med sprutan, och alla ville föra strålen, och alla ropa medan huset brann, och det fräste och rök och skrek.
Men jag in i huset, och jag bar ut fyra gubbar. De var så lätta och hade vitt hår allesammans utom en, och bara skjortorna hade de på sej, med magra skrottar och ben som spjäler. Vi fick dem in under päronträna och sa till dem att stå stilla, men det var en, som gav sig in i ellen, och vi efter, men han kom ut igen, fastän det brann där bak i skjortsnibben och ögona rann på honom. Gud vare lov i den himmelska höjden, att jag fick me mej mitt knyte, sa han, och så tog han upp det och visade sakerna, som han hade. Men det var mest ingenting, tyckte jag, för han visade bara en
496
