— Schas, lät det från Cello, som nu hade rest sig upp. Det är väl inte meningen, att tuppen skall vara här i köket, fortsatte han. Eller hör det kanhända till mysterierna? Schas!
— Schas, upprepade fröken Åvik och bredde ut sina armar mot det stora vita djuret.
Men tuppen, som kommit in genom fönstret för att avlägga en visit i fröken Tornejs stora pepparkakstråg, där han kanhända var van att intaga vissa hemliga måltider, gjorde häftigt motstånd, och efter ett förvirrat kacklande hoppade han ned på trågkanten, där han satte sig ett ögonblick.
— Rör honom inte nu, tillrådde fröken Åvik med viskande stämma. Det är bättre, att vi försöker fånga honom sakta och stilla, annars hoppar han rakt ner i degen. Gå du till vänster, så skall jag gå till höger. Nej, lille Bengt, ställ dig på andra sidan, menar jag. Och så — räck ut armarna! Schas!
Medan det unga paret sökte infånga fröken Tornejs stora tupp, var spåkvinnan sysselsatt med att lägga ut ett flertal stjärnor för den ljusa karlspersonen. Denne satt ihopkrupen vid det stora bordet i hennes tämligen skumma mottagningsrum, vars byrå uppbar den bronserade ryttaren med den darrande strumpstickslansen i handen. Han var en nära femtioårs man, kort och välfödd, med guldbågade glasögon, välskötta tandborstmustascher, prydlig blå kostym och vit sommarhalsduk.
— Inte för jag tror mycket, lilla mor, bekände mannen och tittade sig litet generad omkring. Men det är flera personer, som har sagt, att lilla mor inte är så dum i att förutse det kommande.
— Det kan du allt klappa dej på, försäkrade fröken Tornej sin klient. Ett, två, tre — många karlspersoner tänker mörka tankar om dej —
— Jo jo, mumlade förre bankiren Solander och strök sig om hakan. Jo jo, lilla mor, det är nog riktigt, det:
— Fyra, fem — du har haft med många pengar att göra men alltihopa har du blivit av med — sex — och andra också, kan jag se…
— Hum, bekräftade förre bankiren och tittade nytert på den stora sierskan framför honom.
502
